Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Görel Cavalli-Björkman: ”Eva Bonnier – Ett konstnärsliv”

Publicerat onsdag 27 mars 2013 kl 14.50
Karsten Thurfjell recenserar
(2:37 min)
1 av 2
Görel Cavalli-Björkman. Foto: Sofia Runarsdotter
2 av 2
Evan Bonnier självporträtt. Paris 1886. Olja på duk. Foto: Per Myrehed

Det händelserika 1880-talet betecknas som en guldålder inom svensk konst, då de så kallade ”Opponenterna” med bas i Paris bildade Konstnärsförbundet, i opposition mot Konstakademien i Stockholm som betraktades som förstelnad. På dessa barrikader ställde sig också ett antal kvinnliga konstnärer, däribland Eva Bonnier som intog en central position under denna konfliktfyllda men mycket kreativa period. I vår öppnar en utställning på Waldemarsudde med Eva Bonniers verk, och inför detta har Görel Cavalli-Björkman, konstvetare och tidigare intendent på Nationalmuseum skrivit biografin ”Eva Bonnier – Ett konstnärsliv”.

Jag skulle säga att det här konstnärliga livsödet har alla ingredienser man kan begära för en biografi, av dramatik, arv, klass, miljö, öde och historiska vingslag, men först och främst konstnärens egen personliga röst, som är ovanligt dominant i texten, just för att Eva Bonnier skrev väldigt mycket brev. Från ungdomstiden på första konstskolan, genom Konstakademien och flytten till Paris kan vi följa hennes välformulerade kommentarer om dom figurer som idag är inskrivna i konst- och litteraturhistorien.

I stort sett varenda en av konstnärsförbundarnas frontnamn som Ernst Josephson och Carl Larsson, samt prominenser som låt oss säga August Strindberg och Prins Eugen passerar revy. Och de får sin beskärda del, för Eva Bonnier var en skarpsint och ganska obarmhärtig iakttagare av omgivningens göranden och låtanden. Hur militant och målmedveten opponentrörelsen än kan te sig i historieskrivningen, så ser vi här att det nog stundtals var rätt förvirrat i leden. Men visst var det en framgångsrik revolt. Opponenterna rörde om rejält i grytan, dom drog folk när dom ställde ut, och där hade Eva Bonniers verk en självklar plats. Hon tillhörde den andra generationen kvinnor med lagstadgad väg in i konstlivet, sedan en fruntimmersskola inrättats på Konstakademien 1866.

Men självklart var det ingen lätt match för kvinnorna. I opponenternas radikalism framskymtade ibland rejäla portioner kvinnoförakt. Det var i stort sett Eva Bonnier och Hanna Pauli som fann nåd. Man får också rikliga exempel på konstkritikens magistrala tonfall, och dom exempel som Görel Cavalli-Björkman tagit fram kan lösryckta förefalla nedsättande, men dom kunde ju i hög grad drabba alla. Det fanns helt enkelt bra och dåliga sätt att måla, och Eva Bonnier kunde få kritik för att hon valt en alltför blå ton till en solreflex.

Men visst är frågan evig, om Eva Bonnier skulle kunnat ha gjort större karriär i ett mindre patriarkaliskt sammanhang? Hon tillhörde en både välkänd och förmögen familj vilket tycks ha varit till både fördel och nackdel för henne, och själva livet for fram hårt med både fysisk och psykisk ohälsa. Hon fick inte den hon ville ha, skulptören Per Hasselberg, men hon blev fostermor åt hans efterlämnade dotter, och så omkommer hon själv, alltför tidigt i en mystisk olyckshändelse.

Ja, jag ser helt enkelt ett filmmanus baserat på den här boken, för med den kan man berätta hur mycket som helst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".