Mikael Timm har läst Michael Ondaatjes "Kattens bord". Foto: Beowulf Sheehan

Michael Ondaatje: "Kattens bord"

Mikael Timm recenserar Michael Ondaatje: ”Kattens bord”
3:11 min

Många minns "Den engelske patienten", berättelsen som också blev film om en nedskjuten pilot i andra världskrigets Sahara. Ingen vet vem mannen är och själv har han tappat minnet. Det blev författaren Michael Ondaatjes publika genombrott för tjugo år sedan och filmatiseringen överöstes med Oscarsstatyetter. Nu är Michael Ondaatje tillbaka med en ny intensiv roman som kretsar kring minnet av en resa. Mikael Timm har läst "Kattens bord".

Michael Ondaatje är en av de senaste decenniernas stora romanförfattare, dessutom expert på tidig New Orleans-jazz, kunnig om fotografins historia, bra manusförfattare och dessutom regissör till en fin film på Hitchcocktema, lyriker, utgivare av en poesitidskrift, lärare och mycket annat. Hälften vore nog för att imponera på oss andra slöingar medan Ondaatje själv snart måste hyra ett extra källarförråd för att härbärgera alla priser.

Han har bara ett fel som författare. Han är alltför sympatisk.

Det kan tyckas vara ett fel misstänkt likt en dygd, men det gör att hans romaner ibland efterlämnar en feel good stämning som inte riktigt passar innehållet, som om han håller tillbaka sin egen berättarkraft. Ondaatjes tema är nämligen ofta våld, han har till och med skrivit dikt om revolvermannen Billy the Kid.

I "Kattens bord" uppstår våldet främst mellan kolonisatörer och undersåtar, men det här är en berättelse i harmoni därför att Ondaatje likt den akrobatgrupp som förekommer i boken skickligt balanserar olika tyngder, han har helt enkelt hittat en form som gör hans mångsidighet rättvisa. Våldet är här inte det viktigaste ämnet. Boken är en hyllning till livets mångfald och oförutsägbarhet och vår egen fria vilja.

Kattens bord är det sämsta bordet på en stor passagerarångare som i mitten av 50-talet går från Ceylon som det då hette, till London. Med på båten är Ondaatjes alter ego Michael, 11 år som snart finner två jämnåriga kamrater. Och så finns där hundratals andra människor ombord: unga, gamla, rika, fattiga, vetenskapsmän, musiker, brottslingar, charmörer, onda. Det är inte ett miniatyrsamhälle, det är en Noaks ark där alla språk talas men inte alltid förstås. De tre pojkarna upptäcker vuxenvärlden och sig själva.

En annan författare hade gjort en allegori av det, men Ondaatje är alldeles för förtjust i sina gestalter för att kunna samla sig till ett systembygge. Istället växer det här ut till en text som är släkt med Fellinis själva biografiska film "Amarcord". En starkt sinnlig, lustfylld berättelse som förökar sig genom delning, för var och en på skeppet bär åtminstone ett öde - och flera historier.

Ondaatje är tillräckligt principlös för att spränga in några avsnitt i nutid där man får facit till hur det gått för några av människorna. Tur det, för resenärerna på den här livsresan är så levande att man nästan vill ringa dem. Själv började jag omedelbart söka på internet efter kryssningar. Jovisst, det är naivt men när fiktionen är så överväldigande lycklig, sorgsen och omtumlande som vid "Kattens bord" vill man verkligen att livet efterliknar konsten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".