Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Haruki Murakami: "Elefanten som gick upp i rök"

Publicerat tisdag 2 april 2013 kl 07.46
Elefanten som gick upp i rök
2:50 min
Författaren Haruki Murakami. Foto: AP Photo/CTK, Stan Peska

Den ständigt Nobelpristippade japanske författaren Haruki Murakami har en status och en fanskara som liknar en rockstjärnas. Också utanför Japans gränser. Novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök” innehåller 17 noveller, och kom på svenska redan 1996. Nu ges den ut på nytt, i en reviderad översättning av Eiko och Yukiko Duke.

Telefonsamtalet hade gjort honom förvirrad. Och när han kände sig förvirrad började han alltid stryka skjortor. Och när han strök skjortor delade han in arbetet i tolv arbetsmoment. Han började med (1) krage – framsida – och avslutade med (12) manschett – vänster ärm.

Haruki Murakamis novellsamling ”Elefanten som gick upp i rök” inleds med berättelsen om den gifta mannen som får sin inrutade slackertillvaro omkullkastad av några anonyma samtal från en kvinna. Hans cirklar är för evigt rubbade. Och det som följer är ett fruktlöst letande efter familjens bortsprungna katt, i ett slags gränsland mellan dröm och verklighet.

Fast egentligen slutar historien inte där.  Utan med att huvudpersonen tar sin tillflykt ner i en torrlagd brunn. Men detta händer först i den tjocka bästsäljande romanen ”Fågeln som vrider upp världen”, som novellen ska mynna ut i.

Haruki Murakami är på många sätt en konservativ – eller om man vill en konsekvent – författare. Har man läst en historia av Murakami har man nästan läst alla. Det är vilsna urbana japaner som går på nattöppna snabbmatsrestauranger. Det är pepprat med referenser till västerländsk populärkultur. Det är absurt, skruvat, övernaturligt.

I en av novellerna ser en kvinna ett grönt monster krypa fram ur marken. I en annan tränger små tv-människor in i ett vanligt hem. Och i titelnovellen – ”Elefanten som gick upp i rök” – ser det ut som att ett elefantdjur har försvunnit från stadens zoo på just det sättet.

Men ju mer Murakami ägnar sig åt regelrätta knasigheter ju sämre är det. Det spelar ingen roll hur mycket Freud och drömtydning du sätter på ett grönt monster – det blir bara pajigt. Murakami har också problem med sina kvinnoporträtt. Allt för ofta är det formen på brösten och åldern som kommer först, sen den lilla detaljen: kvinnan.

Det är synd.

För Haruki Murakami har ett otroligt driv i språket, och ett vitalt filosofiskt sinne som gör att man vill kasta sig vidare till nästa existentiella dilemma. Gemensamt för novellerna i ”Elefanten som gick upp i rök” är också en molande och plågsam känsla av förlust. Och ensamhet.

När det är som bäst är boken en dråplig studie i äktenskapets fotbojetillvaro. Som när kvinnan ser på sin sovande make och han får henne att tänka på en sköldpappa som grävt ner sig i tjock dy. Men sen ändå konstaterar: ”Nej, han är verkligen fantastisk, min man.”

 Elsa Westerstad

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".