Henrik Arnstad har skrivit Älskade fascism. Foto: Björn Leijon/Norstedts

Henrik Arnstad: Älskade fascism

Maja Hagerman om Älskade fascism av Henrik Arnstad
3:30 min

I Grekland fick det nynazistiska partiet Gyllene gryning sju procent av väljarnas stöd förra året. Partiet är ett av fascismens nya ansikten, det skriver Henrik Arnstad om i den nya boken Älskade fascism - De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Boken är en genomgång av ideologin som kommit att prägla europeisk historia de senaste hundra åren. För trots att fascismen blev ett skällsord efter andra världskriget så dyker den ändå upp i nya former. Författaren och historikern Maja Hagerman har läst Älskade fascism:

Alla ideologier har en innersta själ: socialism handlar om solidaritet, liberalismen om individuell frihet och konservatismen motsätter sig snabba förändringar.

Likadant med fascismen, den är inte bara ett skällsord, en synonym till ondska.

Den går att definiera.

Inte som ofta sägs högerextremism utan ultranationalism.

Definitionen kommer från den brittiske statsvetaren Roger Griffin i Oxford. Henrik Arnstad skriver om hans tes men också om andra fascistforskare som amerikanske historieprofessorn Robert O. Paxton och den brittiske historikern Kevin Passmore.

Fascismen har fått sitt namn av "fasces" ett spöknippe med en instucken yxa i, ett vapen som användes i det antika Rom av de högsta ämbetsmännens livvakter.

Det var på ett möte i Milano där fascismen föddes den 23 mars år 1919 som man tog det gamla vapnet som symbol.

300 personer deltog, till stor del svartskjorteklädda veteraner från elittrupperna efter första världskriget.

Deras manifest handlade om kampvilja och glödande nationskult, men väldigt lite om konkreta politiska frågor.

Rörelsen fick svindlande framgång. Bara två och ett halvt år senare hade Benito Mussolini, på hösten 1922, tagit makten i Italien.

Inte undra på att det gjorde intryck på annan fanatisk nationalist på andra sidan gränsen i tyska München: Adolf Hitler.

Arnstad beskriver hur fascismen slog rot i många andra länder. Den kunde se väldigt olika ut.

Överallt var tonläget uppskruvat, halvreligiöst.

Den lovar pånyttfödelse, in i en ny ungdomlig framtid där problemen kastats ut.

Ramen kan vara brinnande protestantism som i Finland, nyhedniskt anti-kristendom som i Norge eller brinnande katolsk som i Rumänien där ärkeängeln Mikaels politiska legion utvecklade en hemsk antisemitism med mystiska ritualer, som att kyssa marken eller bära rumänsk jord i en liten påse om halsen.

Det spelar ingen roll, grundläggande var tanken att det egna landet har drabbats av en svulst - något främmande- som måste bort, fysiskt och brutalt.

I kärnan av fascismens ultranationalism finns alltså ett främlingshat. En tydlig fiende som förgiftar nationen, som ska exkluderas, fördrivas eller kanske utsättas för folkmord.

Efter kriget var fascismen så misskrediterad att den ansågs borta för all framtid.

Men nu har den uppstått på nytt, anpassat sig till världen efter kalla kriget.

Talar inte längre om att avskaffa demokrati.

Har hängt av sig aggressiva militära attribut som stövlar och koppel. Bytt om till kostym och lågskor istället.

Fascismen genomgick en "make-over", så kraftig att den kan tyckas ha förändrats till oigenkännlighet.

För att inte skrämma bort väljarna.

Men ideologin, berättelsen finns kvar, menar Henrik Arnstad: om nationernas degenerering och behovet av nationell pånyttfödelse. Och även om symbolspråket bytts ut så gör det inte rörelserna mindre farlig.

Han skriver ordrikt, ibland lite svåröverskådligt.

Men samtidigt spännande att följa Henrik Arnstads läsning av fascistforskningen. Och han tydliggör något man inte riktigt såg innan.

Maja Hagerman
författare och historiker

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".