ur "Det bästa barnet" av Sofia Olsson

Sofia Olsson: "Det bästa barnet"

Nina Lekander recenserar Sofia Olssons ”Det bästa barnet”
2:41 min

För Kulturnytts lyssnare är Sofia Olsson en välkänd röst, men hon är också en av våra mest namnkunniga serietecknare - inte minst sedan sitt förra album "Hetero i Hägersten", som kom ut 2010 och skildrar ett heteropars komplicerade liv i en söderförort till Stockholm. Ett liv som kompliceras ytterligare i Olssons nya album "Det bästa barnet" - som vi gav till Expressens Nina Lekander.

"Been there, done that" som vi brukar säga på svenska. Och jag känner igen mig något alldeles enormt i Sofia Olssons nya seriebok "Det bästa barnet" - om skaffa barn-försöken för det där gulliga, välmenande och lätt aggressionshämmade paret från 2010 års album "Hetero i Hägersten".

Nu minns jag plötsligt allt det där nervösa mecket med hormonsprutor i magen, och spermaprov som skulle forslas i ilfart till IVF-kliniken. Nu minns jag nästan min egen bok "Lilla livet" från 1993, som handlade inte direkt om min men väl Josef och Marias obefläckade avlelse i ett dåtida Stockholm.

Men nu var varken mina egna eller "Lilla livets" fertilitetsbestyr lika roliga som "Det bästa barnets". Eller jo, i betydelsen bökiga. Till exempel kan man ju, samtidigt som man försöker få barn med den ene, vara kär i den andre. Och/eller den andra i den ena. Samt spermagivaren mer eller mindre velig. Särskilt mer.

Och fruntimmersaktigt känslig som jag snyftskrattar jag redan vid den första strippen. Men mera flabbar jag ändå. Åt den där vardagshumorn i sängen, på muggen eller vid köksbordet som Sofia Olsson är så förbannat bra på. Välvillighetens smågräl och missförstånd, ibland storbölande, svart- och avundsjuka - naturligtvis grumlad av ambitionen att vara systerligt generös och rättvis. Vitsiga deviser i storskrift som "Man föds inte till kvinna men man dör fan som en". Det där slagets självbekräftelse, självbedrägeri och medveten irrationalitet som heterosnubbar inte alltid förstår sig på. Typ att:

Hon frågar om han tror att de nånsin kommer att få barn. Han svarar: "Det kan jag ju omöjligt veta! Antingen får vi det, eller så får vi det inte. Det är allt jag kan säga."

Varvid hon drämmer till med "Du skulle inte kunna tänka dig att dra ner en smula på den vetenskapliga approachen till livet? Kanske till och med hitta på lite nån gång ibland?"

Han svarar, för enstaka känslor har han ändå lärt sig att man ska ha: "Nu känner jag mig lite otrygg faktiskt."

Och teckningarna! Nu är ju inte Olsson ensam om att teckna medvetet snett och fulsnyggt bland våra myckna serietecknargenier, men hennes stil är ändå omisskännlig. Lite hårstubb på benen och utanför trosorna. Små tuttar under tröjan, stora ögon - bara en cirkel med en prick i - och en bitteliten linje till mun. Och ändå: så tunna tuschstreck och så feta uttryck! Jag är ledsen över att min bildanalysförmåga inte är subtilare än så.

Men det är som med så mycket annat i denna världen. Jag kan inte definiera det - om det så gäller pornografi, konst, filosofi eller för den delen kvalitet. Men jag känner igen det när jag ser det.

Nina Lekander

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".