1 av 3
Simon Boccanegra. Stefano Antonucci (Simon Boccanegra), ensemble Foto: Mats Bäcker.
2 av 3
Simon Boccanegra. Stefano Antonucci (Simon Boccanegra) Scenografi och kostymdesign Christian Schmidt. Foto: Mats Bäcker
3 av 3
Simon Boccanegra. Malin Byström (Maria Boccanegra/Amelia) Foto: Mats Bäcker.

"Simon Boccanegra" av Verdi på Göteborgsoperan

"Simon Boccanegra" av Verdi på Göteborgsoperan
2:56 min

Älskade men svårförståeliga... Det finns några Verdioperor som har en så komplicerad handling att det är helt omöjligt att återberätta dem, men som likafullt älskas stort över hela världen. Trubaduren, Ödets makt är två – Simon Boccanegra en tredje… Det handlar om makt och kärlek – så kan man ändå enkelt sammanfatta det.

I helgen hade just Simon Boccanegra premiär på GöteborgsOperan och vår recensent Per Feltzin kan berätta om den här uppsättningen kunde få den attraktiva musiken och den komplicerade handlingen att bli ett...

Å nej, å nej, det kunde de ej...

Fast den tyske regissören Claus Guth och särskilt scenografen Christian Schmidt har gjort allt för att bena ut och lyfta fram skeendet. Men librettots alla turer är för komplicerade att hänga med i och på så sätt gripa tag i en. Och jag kan ändå operan.

Operans svårigheter ligger i att först berätta vad som hände för 25 år sedan, sen visa vad som sker nu och inuti det berättandet göra plötsliga återblickar. Utöver det har flera på scenen antingen ett hemligt förflutet eller döljer ett förräderi. Mitt i allt det här - en pappa, själva dogen alltså och hans älskade men försvunna dotter.

Kvällens absoluta stjärna - med röstkontroll, styrka, känslighet - är Malin Byström som Amelia. I övrigt handlar röstgestaltningen om antingen något slitna röster eller enstaka stjärnröster som mexikanen Arturo Chacón-Cruz som tyvärr har långt kvar till bra skådespeleri. Tur att Verdis musik är så väl omhändertagen av kör och orkester, ledda av dirgent Giancarlo Andretta.

Det är musiken alltså - Verdisk granit - som tillsammans med, märkligt nog, programhäftet som är det bästa under kvällen. Det är inte menat som en oförskämdhet. Här finns otroligt många intressanta tankar om när det privata ödet och när det allmännas öde, samhällets, sammanfaller. Och hur man nu lever vidare när ens älskade, som man givit allt för, plötsligt dör. Scenografiskt är det intressant med en gigantisk tavla längst bak på scenen och innanför ramarna där ser vi mycket av det förflutna, som då och då blandas med drömda scener.

Men när berättelsen bara blir mer och mer förvirrad... Vad ska man då hänga upp sitt intresse på?

Regissör är alltså Claus Guth som med här produktionen, ursprungligen gjord för Hamburgoperan 2006, gör sin debut i Sverige. Premiären direktsändes i grannkanalen P2 och finns att lyssna på under en månad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".