Mads Mikkelsen i "Jakten". Foto: SF

"Jakten" av Thomas Vinterberg

Göran Sommardal recenserar "Jakten"
3:18 min

 Thomas Vinterberg gjorde succé direkt med sitt dogma-drama "Festen". Debuterade redan 2 år tidigare med "De største helte". Och efter succén med "Festen" har han gjort ett par mindre lyckade Hollywood-produktioner, varav "Submarino" är den senaste.

Jag antar, att Jakten är vad många skulle kalla en stark film. Men vad består i så fall en sådan styrka av? En noga, en mycket noga reglementerad drama­tur­gi­sering skulle jag svara. Som sorgfälligt produktplacerar våldsamma kon­flikter, känsloladdade möten, utstötningsmekanismer, spännings- och obehags­skapande intriger: stenar som kastas genom fönsterrutor, hundar son dödas och läggs i plastsäckar.

Men en sådan upptrappad dramaturgisering leder i den andra än­dan till: ingen karaktärsutveckling, ingen avvikelse från den fastlagda hän­del­seordningen, ingenting annorlunda än vad historien kräver. Mimetiskt oklan­der­ligt visst, och häftigt men fullkomligt förutsägbart lunkar det på.                                                                                             

Eftersom publiken redan från början får vetskap om att Lucas är oskyldig till det pedofilbrott han anklagas om, så kommer Jakten att handla om social mobbning och dess offer. Det blir en studie i flock- och skockmentalitet. Eller blir det det? Vi ju får ju aldrig veta något om skocken, varken om kvin­nor­na i dagispersonalen eller männen i jägargemenskapen, utan att de först­nämnda ter sig kvinnligt fåraktiga i sin skock och de senare manligt brutalistiska i sin? Och den gemenskap runt sonen Marcus’ gudfar som försvarar Lucas är lika ab­solut i sin motsatta ståndpunkt. Skockarna flockar sig, flockarna går i skock.                                                                                       

Att ingen enda kotte i hans egen barndomsby, till att börja med inte ens hans bäste vän, skulle tvivla på Lucas skuld!? F.d. lärare, familjefar med ton­årig son, jägarlagsmedlem – ter sig mer än osannolikt men framförallt skapar den rigorösa tudelningen av händelseutvecklingen en nästan total brist på mänsk­lig dynamik. Den enda aspekt av detta drama, bortsett från den noggranna dra­ma­turgiseringen, som Vinterberg tycks vara intresserad av är hur den lilla flic­kan Klara av den politiskt korrekt handboksledda vuxen-världen fås att mot­vil­ligt backa in i sitt eget påhitt och medverka till att tillverka en lögn mot någon som hon i själva verket gillar. Här närmar sig filmen en brännpunkt.                                                     

Men sedan friskar klichéerna i på nytt. Invandrarkvinnan någon­stans från Östeuropa tycker alla danska karlar är snygga, och snyggast är för­stås Mads Mikkelsen. Något mer än ett kuttersmycke får hon knappast vara. Och jag själv förblir en åskådare till all denna danska styrka.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".