Atiq Rahimi: "Satans Dostojevskij"

Hedvig Weibull recenserar Atiq Rahimis "Satans Dostojevskij"
2:39 min

Atiq Rahimi har i böcker som Tålamodets sten och Jord och Aska skildrat människors öden i krigets Afghanistan. För Tålamodets sten belönades Atiq Rahimi 2008 med franska Goncourtpriset. Nu har hans tredje bok kommit på svenska, Satans Dostojevskij i översättning av Kristina Ekelund. Hedvig Weibull recenserar:

Satans Dostojevskij!

Satans Dostojevskij som låter en hoppas på nåd.

Och tro att man man kan bli rättvist dömd, i ett samhälle där rättvisan är en handelsvara och där mord snarare är en plikt, än ett brott.

Rassul är en lätt nervös men envis ung man, han bor påvert, röker hellre hasch än äter och försöker ignorera missilerna som viner genom krigets Kabul.

Rassul har nämligen varit i Ryssland, han har läst Dostojevskij och han tänker göra något åt situationen.

Nej, Rassul tänker inte låta sin syster giftas bort för att familjen ska få en inkomst, han tänker inte låta sin fästmö behöva underhålla några herrar hemma hos nana Alia på kvällar och nätter.

Nu står han inne i nana Alias hemliga rum, höjer yxan över den gamla kvinnans huvud - när Dostojevskij ingriper.

– Vilken kliché! tänker Rassul, vill sänka yxan men tappar greppen om den och ser hur yxan faller ner i nana Alias huvud - och klyver hennes skalle.

Ja så sitter han där, fast i en litterär fälla, klämd mellan samvetskvalen från Brott och Straff och ett rättssystem som mest liknar det som fångar in Josef K i Kafkas Processen.

Atiq Rahimi skriver om det stora och lilla våldet.

Hur det stora våldet, bomberna och missilerna dödar urskillningslöst, meningslöst - men hur det enstaka våldet riktat mot särskilda personer tar människorna i besittning.

Båda sorterna skapar cirklar av hämnd, samtidigt som fattigdomen och skulden för alltihop skyfflas runt mellan anklagade människor som omöjligt kan bli rentvådda, eftersom alla begått något brott mot lagen eller konventionen någonstans längs vägen.

Satans Dostojevskij är en lite stökig historia, ibland en inre monolog, ibland anekdoter från haschrökarna, berättelser som flyter in och ut ur ur hem och myndighetskorridorer.

Det är en lek med litteraturhistorien, men Rahimi skriver också en slags bön för sina romangestalter. För huvudpersonen Rassul kan inte sluta hoppas på nåden, mot bättre vetande.

Och någonstans i den förhoppningen tar Atiq Rahimis berättande ständigt nya vägar.

Det är konstigt att han bara skrivit en handfull böcker än så länge, och att det bara finns tre översatta till svenska.

Det kommer nog fler, det hoppas jag på för hans berättelser får mig önska mig - en till!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".