Virpi Pahkinen ur föreställningen Scabaré. Foto: José Figueroa

Virpi Pahkinen: "Scarabé" på Dansens Hus

Hedvig Weibull recenserar Virpi Pahkinens Scabaré
2:47 min

Virpi Pahkinen är en av Skandinaviens främsta dansare och koreografer och har turnerat världen över med sina föreställningar som inspirerats både av djurvärlden och andliga traditioner. I går kväll var det Sverigepremiär för Virpi Pahkinens nya föreställning Scarabé, en sorts inventering av mänskligheten i fem akter, som Hedvig Weibull sett:

Hon börjar i marknivå, en varelse med långa spretiga lemmar, kanske små vingar - som lever egna liv, sträcker sig ut i rummet.

Ja, precis som ett litet barn som ligger i sin vagga och lättjefullt sträcker ut sig , ogenerat skrevar eller trillar över ända. Prövar tyngdpunkter.

Så när Virpi Pahkinen får sällskap på scen av Oskar Landström uppstår en stark kontrast - för hans närmast massiva närvaro är till en början rena motsatsen till Pahkinens vighet.

Men trots att Oskar Landström träder in som en stenstod på scen, rör sig i profil så mjuknar kroppen snart och dansar befriat, svävande genom rummet - fascinerande tyst och mjukt.

Och det är som att Pahkinen med koreografin vill berätta om hur tänjbar mänskligheten är.

Andligt och kroppsligt.

Mest fängslad blir jag av Virpi Pahkinens och Oskar Landströms samspel - det är inte prövande som duetter gärna är - kan jag lita på dig? - vart är du på väg? - följer du med? - utan dansarna stödjer varandra- i parallella resningar, omfamningar eller utfall, de håller varandra i fasta grepp, utan att någonsin använda någon övermakt.

Även om fjärde akten - för så uppfattar jag det - är en strid mellan de båda. Här finns ett avståndstagande mellan dansarna - som om tröttnat på att vara fast med varandra.

Virpi Pahkinen kan göra en till synes enkel rörelse med armarna bakom ryggen, som om hon reser ragg.

Kanske ett tecken för varning eller för den delen parning eller bådadera samtidigt.

Det är en strid som leder dansarna fram till en plats inramad av en hög svart Bergsvägg - ridån bakom dansarna är mäktig och speglar dansarna.

För här finns en ömsesidig stabilitet som är respektingivande - tung, och varm.

Dansen blir en rit, ett sätt att ta hela rummet i anspråk och samla all koncentration till det som händer i utrymmet mellan dansarna.

Virpi Pahkinen hämtar inspiration från hela världens andliga och kulturella arv och samtidigt är hennes scenspråk gångbart i hela världen, även om tolkningarna kommer variera från plats till plats.

Och hon gör något enastående när hon på det sättet töjer ut och förstorar det mänskliga.

Musiken i föreställningen är komponerad av: Chieko Mori, Abou Cobra Camara, Luis Cortés Maya, Gunnar Idenstam, Roger Ludvigsen

I förra veckan kom boken "Ormbäraren" som bygger på Virpi Pahkinens eget liv ut. Läs recensionen här: 

Den 27 april visar Sveriges television Pahkinens dansfilmer Sahara och Arbor.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".