litteratur

Sofi Oksanen: "När duvorna försvann"

2:31 min

Sofi Oksanen är Finlands just nu största litterära stjärna. Hon debuterade 2003 med boken Stalins kossor, och blev unisont och internationellt hyllad för sin förra bok, Utrensning 2010. Nu kommer hennes nya När duvorna försvann, översatt till svenska av Janina Orlov.

Den här romanen har bråkat. Med mig. Öppnat sig, stängt sig, förvillat och fått mig att bläddra bakåt, ta om, räkna på fingrarna: vem är vem och vad är vad. Det är egentligen märkligt och lite genant för När duvorna försvann har ingen särskilt extremt komplicerad dramaturgi.
   Två tidsplan: mitten av 1940-talet och mitten av 1960-talets. Ett land Estland. Samma människor i två skeden av livet. Några kodnamn förekommer, en och annan inlindad hemlighet. Två kusiner, olika vägval i ett Estland precis i bollkastetn mellan nazistisk och sovjetisk ockupation, med en lucka av ett par dagars självständighet emellan. Ändå snubblar jag runt bland identiteterna.

Kanske ska det var så då Oksanen här sysslar med, just dubbelansiktet, lögnen, och ihoplappade falska, identiteter. Till och med det svenska omslaget visar en blek man vars ansikte klipps och klistras samman med sax och pincett.
   Det är kanske Edgar vars livsfarliga balanssteg mellan tyskvän och tyskfiende utgör romanens skrämda, hoppiga hjärtslag. Hans liv blir att författa en helt falsk historiebok över sitt land. En huvudperson som blir till, en enda lång, plågsam, nödvändig gliding bara, för att hålla sig tätt intill den diktatur som för tillfället har makten, dränerar helt en redan tom pojke på innehåll. klart en sådan man blir undflyende.

Men det är inte bara temat dubbelspel som får mig att om och om igen falla av. Det är också hur språket ibland styvnar till under Oksanens grundliga research. Och sedan mjuknar och skärps varje gång det kommer nära folk. Som mardrömsäktenskapet mellan Edgar och Judith. Bägge som unga förälskade i aspekter av nazismen, i sin medelålder två förödda .

Så som knarrande stalldörrar svänger romanen upp varje gång Oksanen stannar hos gestalternas underkjolar, stress, vrede, sockeransiktsmasker, och hasande alkoholiserade steg över golvet. Pang slår det igen när författaren forskningsarbete redovisas byggnadställning för byggnadställning.
Knarr går de upp. Pang slår det igen. Genom hela läsningen.

Det är en historiskt arbetsam tid, Estlands hårda slängungefärd mellan skilda representanter för våld. Kanske givet att själva gestaltningen är lite ansträngande att åka med i.