Shani Boianjiu. Foto: Privat.

Shani Boianjiu: "Det eviga folket är inte rädda"

Recension: Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu
2:54 min

"Det eviga folket är inte rädda" är den israeliska författaren Shani Boianjius debutroman som nu kommer i svensk översättning. Den följer tre unga tjejer från den sista skoltiden och genom den obligatoriska israeliska militärtjänsten. Den blott 25-åriga författaren skrev boken efter sin egen tid i det militära och hon har sagt i intervjuer att hon inte vill inte kalla sin bok en politisk inlaga i Israel-Palestina-konflikten utan att att det snarare är en berättelse om vänskap och tonårsrelationer. Hannes Fossbo här läst boken.

Shani Boianjiu beskriver skolkande och likgiltiga tonåringar med närmast meditativ prosa. Jag förflyttas genast tillbaka till min egen gymnasietid. Minns hur det var att själv strunta i lektioner och bara sitta i sin för stora kropp malplacerad på en lekplats och obrytt fimpa cigaretterna i sandlådan. Solen skiner. Inget händer. Alla pratar om sex.  Precis så ser tillvaron ut i den lilla byn i norra Isrel där Yael, Avishag och Lea växer upp. Ja alltså ockupationen pågår ju, och självmordsbombare hör till vardagen, men annars är det väldigt likt en tonårstillvaro i vilket välfärdsland som helst.

Det är det som gör miljöombytet så bryskt. Plötsligt är skolan utbytt mot armén. Och även om jag visste att militärtjänsten i Israel är obligatorisk för alla så har jag inte förstått att uppgiften att försvara landet i sådan mån vilar på kåta och uttråkade tonåringar, som yrvaket och plötsligt upptäcker att de tjyvröker vid gränsposteringar mot Västbanken och Gaza istället för på lekplatsen. Dessutom med skolböckerna utbytta mot tullens regelböcker och skrivdonen mot skarpladdade vapen.

De tre huvudpersonerna turas om att vara berättare, och även om det i varje kapitel tidigt etableras vem som är jaget så smälter figurerna och deras berättelser in i varandra, det blir lite rörigt, och man märker att romanen är byggd av en samling noveller, men det förstärker också upplevelsen av det militära som en gemensam erfarenhet.

Trots att det är soldatlivets monotona tristess som tar störst plats i handlingen är det ofta en rolig bok. Boianjiu skildrar arméns nitiska föreskrifter på ett sätt som för tankarna till Joseph Hellers "Moment 22". Att stirra i åtta timmar på en telefon som aldrig ringer. Eller att sitta dagarna i ända i ett israeliskt vakttorn och stirra på ett likadant egyptiskt vakttorn.

Shani Boianjiu har sagt att hennes roman inte ska ses som ett politiskt ställningstagande i konflikten och boken tar varken avstånd från ockupationen eller stöder den. Yael, Lea, Avishag och deras jämnåriga kollegor tvingas finna sig i tillvaron som soldater i en armé i ett land som aldrig upplevt fred. Men där finns ändå ett motstånd. Som när Avishag klär av sig uniformen och lägger sig naken i vakttornet i protest mot ett befäl som ser mellan fingrarna på både dvd-och mänskosmuggling.  Om det låter som ett tonårsuppror så är det för att det är det.  

Överssättning Erik Macqueen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".