Mozarts Enleveringen ur seraljen på Göteborgsoperan

I helgen var det premiär på Mozarts komiska opera Enleveringen ur seraljen på Göteborgsoperan. Komiken i den bygger på det sena 1700-talets vurm för exotism och förkärlek för turkisk haremsmystik. En seralj är just ett turkiskt sultans palats och harem. Utanför Turkiets kust tillfångatas en adelsdam, en kammarjungfru och hennes fästman och säljs till en pascha. Per Feltzin har sett föreställningen på Göteborsoperan.

Det här hade kunnat bli hur förskräckligt o-lustigt som helst. Enleveringen ur seraljen är inte den lättaste operan att debutera med i ett stort operahus. Men i stället har det blivit en godmodigt rolig föreställning med glimrande stunder av fnitter och allvar.

Det svåra med Mozarts opera är dels att det är enormt branta övergångar mellan förvecklingskomik nära farsen och långa djuplodande arior om kärlekens innersta väsen, dels bygger hela berättelsen på skillnaden mellan vi och dem - europén och orientalen, turken - de kristna och de muslimska - man och kvinna. Här finns hur många möjligheter som helst till plumpa skämt på fel sätt. Eller tvärtom: rädslan för just så plumpa skämt, en rädsla som gör en feg.

Men här har man valt rätt väg nästan hela tiden, i synnerhet i första akten. Det görs med stor hjälp av översättaren och bearbetaren Magnus Lindman. Han har skrivit om, lagt till och kastat om ordningen här och var. Komiken är drastisk men mild, inte flåsig utan intelligent och utåtriktad. Och i stället för att vara orolig för hur fördomarna om den orientaliska mystiken ska uppfattas, har man överdrivit och understryker att vi här befinner oss i vår bild av dem, de andra. Vi hittar referenser till Tintin, Disney och under ouvertyren skapar man den klassiska turistplanschen framför oss. Scenografin är en glittrande orientalisk dröm.

Ur orkesterdiket sticker det upp fezer - de flesta i den lite upphöjda orkestern bär huvudbonad.

Och tyske dirigenten Andreas Spering är med hela tiden samtidigt som han med en stram och precis tolkning ger stadga.

MUSIK:

Mattias Ermedahl som betjänten Pedrillo - han och Anders Lorentzson som den grymme Osmin är de som har lättast att leverera både de talade replikerna som det här sångspelet har mycket av, och sjunga väl. Men det är ganska ojämnt vokalt - samma sångare blandar högt och lågt under kvällen... I synnerhet i andra akten av premiären lät det verkligen inte bra alla gånger... och kanske behöver Ancker täta lite här och var, ta bort några tramsiga turer, rappa på det hela.

För på slutet, när den kristna sens moralen kommer, ni vet, att vända andra kinden till och att förlåta för att vara ett gott föredöme, ja, då känns det nästan som att det var mycket roligare så länge de var inspärrade i den där seraljen. Inte riktigt meningen, tror jag.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".