Tjechovs ungdomsverk Platonov på Dramaten

Platonov är Anton Tjechovs ungdomsverk, hans första pjäs, skriven redan när han var i tjugoårsåldern, men aldrig spelad under hans livstid. Vildhonung, Mekaniskt piano eller Faderslösheten är andra titlar som förekommit när man spelat pjäsen – som är så lång att varje regissör behöver skära och sovra i textmassan för att göra den spelbar. När nu Karl Dunér sätter upp den på Dramatens stora scen tillsammans med Magnus Florin för bearbetningen. Anneli Dufva har sett föreställningen.

Karl Dunér är en särpräglad, bild-, form- och ljudförälskad regissör. Och när han nu fått tillgång till stora scenen har han tillsammans med Peder Freij skapat något som mer liknar just en föreställning signerad Dunér än vanans samovar-och spetsstinna Tjechov. Delvis för att Platonov är knasigare än Tjechovs senare och mer spelade pjäser, men - det är mer än så. ”Sällskap” kallade Dunér och Freij ett gemensamt konstprojekt för flera år sedan – små figurer rör sig slumpmässigt i små tomma rum – var och en till lika slumpmässiga ord och musik. Och det är som att de tolkat även Tjechov så, som en slumpens ordlämnare, en retsticka i tystnaden – och det känns inte alls ologiskt.

Hela Platonovs ganska stora persongalleri ställs därför ut  på scenen som om de vore just representanter för mänskligheten – överdrivna, utklädda. På rad till en början, till beskådan, sedan ett alltmer drucket och rämnande sällskap. Här finns mycket lite av vilset vemod, men istället komik, en scen med kullar att klättra och klänga på – med öppen rymd, med en telefonstolpe att sitta i och en lång spång som kan bli kägelbana.

Till den glatt knäppa musik som öppnar föreställningen smyger stiliserade moln  över den blå skyn. De duttar fram, så muntert. Och gestalterna – är de blinkningar till den ryska avantgardismen? Till absurdismen? Till en pojkvärld av illustrerade klassiker och äventyrsböcker. Allt detta, vågar jag påstå. Platonov själv i Mikael Nyqvist gestalt klädd i indiandräkt, hans fru likaså – mockasiner, pannband, fjäder – tutti!

Riktigt underbart alltså – som bildlåda med överraskningar, som scenisk lek på hög nivå. Skådepelarna leker med, även de – Mikael Nyqvist småskojig i sin sökande, nedtonade spelstil – men att hans Platonov skulle vara allt det som talas om...nja...Vad kvinnorna med Lena Endres brinnande och levande generalsänka i täten ser hos honom – vad som är grejen med honom (!) det fattar man inte.  Om inte Tjechov, som vanligt, är klokast av alla, och med Platonov visar hur vi så lätt låter oss förföras av den som kallas förförare, hur vi famlar patetiskt efter det vi tror är lycka.

I Platonov är, som sagt, den mänskliga jakten skildrad med farsartad flyktighet – och, det måste erkännas, riktigt landar den väl inte på Dramaten – inte i något annat än så, inte i något annat allvar än det som är upp till var och en att finna, i själva tanken på livet som – maskerad. Men det är en maskerad som lämpar sig väldigt väl för scenen.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".