Socialdemokratin i samtidskonsten

Vad hände egentligen med socialdemokratin?
  Det frågar man sig på konsthallen Rooseum i Malmö, i en stor utställning med den titeln. Ett tjugotal konstnärer, både svenska och internationella, har givit sig i kast med de socialdemokratiska idéer och värden som varit så grundläggande för vår nationella identitet, och de lika fundamentala förändringar vi tycks stå inför idag.
  Konstnären Pavel Bücher och den tidigare rooseumchefen Charles Esche står bakom utställningen, som Cecilia Blomberg har sett.

Visst känns det som ett angeläget ämne att syna. Det socialdemokratiska idébygget  som ju onekligen fått en och annan skamfläck till följd av för stora mängder representationssprit och svikna ideal.
  Ämnet är perfekt för den nya samhällstillvända konst som så gärna vill vara en del av det offentliga samtalet.  Som vill föra samtalet längre än vad som görs i tidningar och TV och radio.
  Det finns heller inga tveksamheter över hur mycket tid en besökare kan tänkas lägga ner för att sätta sig in i de här frågorna. Det är inte så många femminutersverk.
  Så är det på Rooseum nu. Nya frågor ställs, inga besvaras direkt, och om man verkligen vill känna att man har sett allting ordentligt måste man nog tänka sig att sätta av minst en dag eller helst två.
  Konstverken har blivit arkiv där man själv ska söka sig fram. Allra längst går  Michael Bode och Staffan Schmidt som  till och med lånat in delar av ett riktigt arkiv till Rooseum. Arbetarrörelsens Malmöarkiv med personal, möbler, plaketter, Palmeporträtt och allt.
  Där någonstans riskerar en känsla av förlamning att infinna sig.
  Det är då jag fastnar för Maria Hedlunds stora vita fotografier.  Kvadratiska vita bilder som på håll nästan ser helt abstrakta ut. När man kommer närmare visar det sig vara uppförstorade detaljer ur en alldeles vanlig svensk lägenhet.
  Det något missfärgade vredet på den standardiserade spisen. En bild av en kökslåda där det vita ytskiktet börjat släppa från spånplattan, och så smutsen i skarven mellan vitt kakel och ljust beigegul plastmatta i badrummet, smuts som inte längre går att tvätta bort.
  Lika lite som många andra system i välfärdsstaten har det goda standardiserade boendet åldrats med behag.  En till synes enkel kommentar – men ändå en plats i utställningen där man som besökare får lite andrum att själv reflektera över frågan vad som egentligen hände med Socialdemokratin.

Cecilia Blomberg 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".