Från pjäs till dokumentär - nu har Noréns "Sju Tre" blivit film

1999 hade den premiär, Lars Noréns pjäs ”Sju Tre”. Ett pjäsprojekt framarbetat med tre interner på Tidaholmsanstalten.

Ett projekt som kom att haverera totalt efter sista föreställningen när två av dom tre internerna rymde och senare visade sig vara inblandade i Malexander-morden.

Arbetet med ”Sju Tre” följdes av dokumentärfilmarna Michal Leszczylowski och Gunnar Källström.

Resultatet blev filmen Repetitioner som har biopremiär idag.

På väg till visningen av Repetitioner går Lars Norén själv förbi oss, på gatan – och jag ryser till lite grand av slumpens kraft.

Sen ryser jag mer, när jag ser filmen, och blir påmind om den ytterst underliga känsla som rådde kring 7:3. Jag, en av de få, som såg premiären i Umeå, innan pratet satt igång, innan medierna förvandlat ett arbete med interner till nazistpropaganda. Vad såg jag, då?

Jag såg en författare som buren av nyfikenhet och fascination inför en manlighet som tar sig våldsamma uttryck ständigt söker sig till samma manliga råstyrkas värsta former. ”Jag är rädd för våldsamheten inom mig” år han säga. Han återkommer till detta i både pjäsen och filmen – som ju förstås går ihop, eftersom pjäsbygget är dokumentärt – ”jag kunde varit en av er, jag kunde varit som ni” säger han.

Och även om man kan, vilket vissa gör och gjort, närmast håna Lars Norén, för hans naivitet och nästintill dumma tilltro till människans inneboende godhet - filmen börjar med citatet ”jag tror att alla människor är födda med förmågan att älska och att ta emot kärlek” - så måste man förstå att det är samma människokärlek som är den yttersta av hans drivkrafter. Men kanske, till detta, en viss brist på självinsikt om andra och mer grumliga av drivkrafter.

Filmen tar ställning för Norén, det är ingen tvekan om det, men den visar också hur bortkollrad han är. Kameran ligger nära och stilla, en tyst iakttagare i rummet, filmen korsklipper mellan repetitioner och föreställning och uppläsningar av de brev som senare kom fram genom rättegången och visar på så sätt hur rånet, som sen leder till skotten i Malexander planeras under repetitionsperioden; den visar rätt obarmhärtigt, i blickar och gester, hur Noréns ihärdiga bankande betyder en sak för honom, en annan för internerna, hur stumma de tre, eller i alla fall de två av internerna med nynazistiska ideal, är inför Noréns förnuftsbaserade och humanistiska argumentation – hur deras inre stumhet stöter bort just det man som åskådare ser som grundläggande sanningar om människors lika värde, lika rätt till vårt land. Beslutet att faktiskt låta dem spela utanför anstalten verkar bara ännu mer obegripligt.

Filmen Repetitioner är en jobbig film, på samma sätt som föreställningen var den jobbigaste teaterupplevelse jag någonsin haft – splittrad och sprucken itu mellan det hotfulla i stumheten och det drömda mirakel som människokärleken hoppas på.

Det är en bra film, av precis samma anledning.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".