Svenska Mamma Mia! tar ut svängarna

Sedan april 1999 har över 18 miljoner människor över hela världen sett Mamma Mia - 18 000 ser den varje kväll och den går på tio platser runt om i världen. I helgen var det dags för den svenska versionen – i översättning av Peter Dalle och med svenska sångtexter av Niklas Strömstedt och Björn Ulvaeus. 

Per Feltzin såg urpremiären i London och nu också den svenska som skedde på Cirkus i Stockholm. En premiär som blev minst 20 minuter försenad på grund av det tumult som uppstod i och med att samtliga fyra ABBA medlemmar fanns på samma offentliga plats för första gången på mycket länge.

Ja, pressfolket kom från när och fjärran och i publiken fanns också ABBAfans från hela världen, kvinnan bredvid mig smsade på franska och säkerhetsvakter fick säga till folk att sätta sig ner eftersom alla stod upp och ville ha en glimt av någon av de fyra… Och inte bara en glimt, de ville ta närbilder också…

Men själva musikalen då – ja, först som sist – det här är riktigt bra, det är en showmusikal som vill underhålla men göra det med hög kvalitet och med ett visst allvar i botten.

Det handlar alltså om Donna som har en taverna och ett pensionat på en grekisk ö. Nu ska hennes tjugoåriga dotter gifta sig och till bröllopet har dottern, utan att säga det, bjudit in tre av mammans tidigare pojkvänner – tre möjliga svar på frågan vem som egentligen är hennes pappa.

Och allt flikas samman med ABBA musik.

Gunilla Backman som Donna och debuterande Nina Lundseie som dottern är ett bra par… känns naturliga som mor och dotter. Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg är ju både komiker och sångerskor och gör därför sina roller som Donnas gamla väninnor till mycket roliga men lite snabbskissade typer. De tre eventuella papporna, Bengt Bauler, Bill Hugg och Reuben Sallmander är alla tre mera skådespelare än sångare vilket är bra för berättelsen men sämre för några av sångerna.

Att det gick att göra en musikal baklänges – alltså ta massa gamla låtar och binda ihop till en ny historia, det har ju Björn, Benny och manusförfattaren Catherine Johnson redan bevisat.

Men den stora frågan nu är förstås hur det gick att översätta alla de klassiska låtarna till svenska?

Bra – tycker jag, fast det hela är roligare på engelska. Då levde komiken på de lätt ironiska övergångarna mellan replikerna och sånginledningar alla känner till.

Det finns ju inte alls kvar – låtarna har blivit helt nya nu, somliga ganska anonyma, andra faktiskt med nytt liv, som Does your mother know som blivit Väntar inte mamma på dig och Slipping through my fingers – nu Kan man ha en solkatt i en bur.

När man tar bort en sån stor del av musikalens komiska kraft och ersätter med nåt nytt, blir plötsligt de nya texterna viktigare för berättelsen än de tidigare… och utifrån det tycker jag inte att de är tillräckligt bra.

Men i stället är själva uppsättningen lite galnare, lite mer lustbetonad än de jag sett tidigare. Man tar ut svängarna lite mer och jag tycker att det musikaliskt låter pånyttfött.

Så engelska och svenska Mamma Mia! är på sätt och vis två helt olika musikaler med två olika kvaliteter.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".