Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i en industrilokal. Giftig rök sprider sig österut mot Giraffens köpcentrum. Alla som befinner sig i området bör bege sig därifrån. Boende i området uppmanas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Kalmar.
(Publicerat idag kl 17.16)

"Wolverine" av James Mangold

Publicerat fredag 26 juli 2013 kl 06.00
Hugh Jackman som den muskulöse Wolverine. Foto: Fox Movies

Filmen X-men origins: Wolverine från 2009 handlar om den amerikanska seriefiguren som helst gömmer sig i Kanadas skogar och får långa klor när han blir arg. Uppföljaren skulle från början regisseras av Darren Aronofsky. Men den hyllade regissören ville inte vara från sin familj under de långa inspelningarna utomlands, så uppdraget gick istället till James Mangold som bland annat regisserat Walk the Line och Copland. Jonatan Järbel har sett Wolverine.

Nagasaki i Japan utsattes 1945 för den andra atombomben i världshistorien. Vad många kanske inte visste var att mutanten Wolverine satt i en brunn på nedslagsplatsen och skyddade en japansk soldat med sin egen kropp. Lite omskakad och en aning svedd lämnar mutanten sin nyfunna vän efter att tryckvågorna dragit förbi.

Så hoppar vi till nutid där den odödlige mutanten med de långa knog-knivarna lunkar runt i Kanadas skogar. Ensam, dyster och skäggig som Jim Morrisson när han var som mest alkoholiserad. Hans enda följeslagare är dom ständiga mardrömmarna och en enorm grizzlybjörn. Direkt skiljer sig filmen från sin föregångare - mindre dussinaction , mer charm.

Men så dyker en rödhårig japansk tjej upp som visar sig vara den där japanen från Nagasakis barnbarn. Hon vill att Wolverine kommer till Japan, hennes farfar vill säga tack innan han dör.

Och där har vi den första av filmens många logiska luckor. Varför Wolverine skulle följa med nån han aldrig träffat till Tokyo? Borde han inte va lite mer misstänksam mot sin omgivning efter att ha kämpat i alla amerikansk krig sedan 1800-talet?

Men vår mutant stannar till och med kvar i den blinkande huvudstaden även om det visar sig att Yashida, som den döende mannen heter, egentligen inte alls vill säga adjö utan istället sno Wolverines eviga liv o bli odödlig själv. Allt för att fortsätta driva sitt enorma företag. O så kunde ju också Wolverine äntligen få dö, eftersom han ändå bara drömmer mardrömmar om alla krig han krigat och tappat tron på livet.

Här skulle man kunna ha utvunnit nåt intressant om att döden är en förutsättning för att känna livslust. Eller kanske nåt om urspårad kapitalism? Men det verkar mest vara brist på kärlek som gjorde mutanten deppig. För sex med Yashidas andra barnbarn, unga vackra Mariko ger den gamla björnen liv. Och mot den goda Mariko ställs den onda Viper, ormkvinnan som är immun mot alla världens gifter "inklusive män", som hon poängterar. Här är filmens verkliga onding. En ormkvinna som inte vill ha män! Hon får såklart stryk.

Huvudpersonen i Wolverine är annars Wolverines egna biceps. Tillsammans med resten av hans muskler bildar de en pigg ensemble som sväller och svettas och framförallt skärs i, skjuts på o sticks genom. Till och med hjärtmuskeln får sin tid i rampljuset när Wolverine opererar det med sina egna händer. Och tillsammans med ninjor, samurajrytande gangsterbossar och gigantiska robotar med glödande svärd, blir den från början lite nedtonade berättelsen om Wolverine som ett vilset, jagat djur - bara en lätt uppdaterad återträff med 1980-talets mest muskelsvällande actionfilmer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".