Centre Pompidou i Paris visar stor retrospektiv med Simon Hantaïs verk. Foto: SR

Centre Pompidou: Simon Hantaï i retrospektiv

Simon Hantaï visas på Centre Pompidou
2:44 min

På översta planet på konstcentret Centre Pompidou i Paris visas just nu vägg i vägg två utställningar, båda med verk från andra hälften av 1900talet. Tusentals människor köar varje dag människor för att se Roy Lichtensteins verk, men till den stora retrospektiven med Simon Hantaïs verk är det bara att knata in.

Att han inte är lika välkänd för den stora publiken beror inte minst på att Hantaï valde att dra sig undan från konstbranschen efter att ha ställt ut på Venedigbiennalen 1982. Men nu finns alltså för första gången sedan slutet på 1970-talet möjlighet att se stora delar av hans verk samlade.

Det har Kulturnytts Hedvig Weibull gjort:

Det står tusentals människor tätt in till varandra, i dunklet, och väntar. Ett rödaktigt sken sveper över dem.

Kanske är de krigsfångar. Kanske människor samlade till mässa.

Nej, i själva verket är de inte människor - det som syns är ett mönster på duken som ser ut som att många många små tummar har varit där och satt sina avtryck. Resultatet blir ett mönster av figurer, men är bara former och färger.

Genom hela utställningen pågår en slags dragkamp om just detta, vad det är man ser.

För färgerna och de stora motiven väcker både förnimmelse av närhet och ensamhet men kan också överraska när det abstrakta avvisar alla tolkningsförsök.

Som målningarna Materiales - tjocka dukar med djupa veck i klara färger. Underifrån lyser ett lager svart färg igenom och målningarna tornar upp sig som en jättelik djurhud eller bergvägg, varm och närvarande.

Men vid andra anblicken är duken ogenomtränglig. Den kommer vara kall och stel om jag rör vid den och inte kunna erbjuda något skydd.

Allt eftersom, skalar Hantaï bort mer och mer i målningarna - tills det är själva färgsjoken som framstår som ömtåliga inför betraktarens blick.

De skuffas alltmer undan av det omålade vita.

När Hantaï gör serien Tabulas i slutet av 1970- och början av 80-talet drar han konsekvenserna av den idén till sin spets.

Här är det ett vitt galler som stänger inne färgen och ute betraktaren. Även om gallret inte består av taggtråd eller järn, så skapar rutmönstret en gräns, som den spretiga färgen nästan verkar vilja ta sig över.

Målningarna längtar ut ur sin egen form - och betraktaren kanske in i dem.

Hantaï målar fram en längtan efter den oförmedlade upplevelsen.

Men kan man komma dit? Och hur?

De sista målningarna är mer skuggor av motiv. Som de vita skelettliknande formerna mot en grå bottnen. Eller sedan bara anade svarta rummen.

Som ett stilla, men motvilligt, avsked.

Om ni åker till Paris - gå inte och se Lichtenstein, lita på mig - gå rakt in till Hantaï.

Det är skrämmande men livgivande måleri.

Retrospektiven med Simon Hantaïs verk på Centre Pompidou pågår till 2 september.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".