Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Pacific Rim" av Guillermo del Toro

Publicerat fredag 2 augusti 2013 kl 06.30
"Oj, vad stora de är!"
(2:49 min)

I helgen är det biopremiär för sommarens storfilm - Pacific Rim. Regissören Guillermo del Toro har tidigare regisserat både independentfilmer som The Devil's Backbone och Pans Labyrint, och storfilmer som Hellboy och Blade 2. Pacific Rim tillhör onekligen den senare kategorin och Kulturnytts recensent Morris Wikström kunde inte låta bli att förundras över själva storleken på robotarna som utgör filmens tekniska lösning på den annalkande apokalypsen.

Oj, vad stora de är! I en av filmens första scener kliver den säkert 30 våningar höga skapelsen ut, rätt i det stormande havet.

Grundhistorien i Pacific Rim är enkel: Vi befinner oss på 2020-talet, och jorden hotas av ett gäng monster som har sitt fäste djupt nere i havet.

För att tackla problemet med de allt mer omfattande angreppen från monstren har mänskligheten kommit på en lösning: Genom att korskoppla två personers medvetande och placera dem inuti en jättemaskin, vars konstruktion allvarligt talat är ganska förutsägbar - den ser ut som en människa modell större - kan den dubbla hjärnan tillsammans med den stora kroppen slå tillbaka hotet från monstren.

Effekterna är faktiskt fantastiska. Det spelar ingen roll hur många gånger man ser hela skapelsen - det är hisnande nästan genom hela filmen. Och scenen när roboten använder ett stort lastfartyg för att dunka i huvudet på monstret... Wow.

På det hela taget är filmen ett ganska lyckat giftermål mellan en traditionell monsterfilm och en traditionell robotfilm.

Dessutom är filmen full av symbolik i olika lager - en symbolik som utvecklas genom hela filmen. Tydligen, får vi reda på, har människans miljöförstöring haft ett finger med i spelet. Och tydligen har pr-samhället som profiterar på den stundande apokalypsen också skulden. På en tv-skärm flimrar en liten kritik av klassamhället förbi.

Att sedan solidariteten eller för den delen kärleken eller blodsbanden som del Toro aldrig tycks få nog av här får heta driftskompabilitet är ju helt i enlighet med science-fictiontraditionen. Det hela känns typiskt Guillermo del Toro, som ju ofta gör såhär, låter konventionen och genretraditionen speglas i något som åtminstone skvallrar om en politisk idé eller kanske ärligt talat åtminstone en diffus motståndskamp. Och detaljen att den analoga roboten lyckas där de digitala, förutsägbara robotarna misslyckas, ja den är också rolig.

Men med del Toro kommer inte bara positiva detaljer. För jag har ännu inte sett en film av del Toro där fienden tillåts vara verklig eller möjlig att förstå, bortom platta ondskefulla avsikter. Jag tänker att han kanske är ointresserad av det. Men faktum är att jag inte ens förstår varför dessa monster vill kolonisera jorden. För det vill de tydligen, säger forskaren som lyckas korskoppla sitt medvetande med fienden. Men varför får vi aldrig veta.

Jaja. Det får man väl reda på i uppföljaren. Då kanske både monstren och robotorna har hunnit bli ännu lite större. Det skulle jag faktiskt inte alls ha något emot.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".