Ur Elysium av Neill Blomkamp.

"Elysium" av Neill Blomkamp

Jenny Teleman hatar filmen för att den förråder sin egen suggestiva idé
2:15 min

Hollywoodstjärnan Matt Damon spelar hjälten som måste ta sig till Elysium - en planet som reserverats för överklassen - i science ficition-filmen med samma namn som har premiär på fredag kväll. Vid rodret sitter den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp, som hyllades stort för lågbudget-sci fi-dramat "District 9" för fyra år sedan. Nu har han haft en betydligt större pengapåse att disponera, men lyckas han behålla sin originalitet? Jenny Teleman har sett "Elysium".

Ibland vill man bara svära rakt ut i public service. H-vte.

Nu gör jag inte det utan berättar istället lite om vad filmen som lovar mig allt och sviker mig så grymt handlar om.

Elysium handlar om framtiden, att om 150 år har det tvåtredjedelssamhälle vi ibland talar om definitivt blivit till 1/100-delssamhället.

Där de allra rikaste till sist flyttat upp till en trädgårdsdesignad rymdstation som luftkonditionerat svävar över ett förött, utsuget jordklot. Därnere krälar en överbefolkad global slum, hälften arbetslös, hälften slavar i väldiga fabriker som tillverkar säkerhetsrobotor och dött bjäfs.

Bilderna av denna vision är bedövande. Muterade skyskrapor klättrar som termitstackar genom smogen, horder av skrikande, skitiga barn rasslar genom centrala Los Angeles, i damm och sopor med samma textur och färg som fyller de kåkstäder vi redan har.

Ovanför svävar Elysium som en kall silverring, onåbar för alla läckande hemmagjorda farkoster som vinglar genom atmosfären med sin last av desperata människor som vill in, in, in - till sjukvård, ren luft och möjligheter.

Blomkamp har allt i handflatan för att göra riktig SF av detta. Poesin i de väldiga överdrifterna, moralen, politiken.

Men någon - han själv eller nån grupp producenter eller finansiärer - skiter i alltihop, hela den noggrant preparerade scenen.

Istället får Matt Damon börja slåss med en man med konstig europeisk accent - och aldrig sluta. Ty sen vandrar Elysium denna uråldriga, fega, trötta, vapenonanistiska väg, rakt fram tills den tar slut.

Jag hatar filmen för det här. För att den förråder sin suggestiva idé eller kanske bara för att den lyckades lura mig att den ville nånting.

Jenny Teleman
jenny.teleman@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".