Per Morberg och Vanna Rosenberg i "Hur många kramar finns det i världen". Foto: SF

"Hur många kramar finns det i världen" av Lena Koppel

Filmen är som en varm kram
2:28 min

Den 16 augusti är det premiär för "Hur många kramar finns det i världen?" Filmen är en fristående fortsättning på "Hur många lingon finns det i världen" från 2011. En film som fick 375 000 personer att gå på bio och se skådespelare från Glada Hudik-teatern agera. Lena Koppel regisserar även denna gång och har skrivit manus tillsammans med Santiago Gil och filmen är ett slags blandform av romantisk komedi och dokumentär, kärleksförvecklingar varvat med intervjuinslag om livet som utvecklingsstörd. Nina Asarnoj har sett filmen.

Det här är en film som bygger på kontraster. Det blir nästan som en saga. Ont och gott. New York kontra Hudiksvall, reklamfilmsyta mot dokumentär innerlighet, eller för att gå till filmens titel - isigt karriärsnack på skyskrapeloft mot kramar i furuklädd barndomsmiljö.

Per Morberg spelar Max, Hudiksvalls förlorade son som irrat bort sig i framgångens glasade labyrinter. Med en flaska i ena handen och en kamera i den andra försöker han hålla sig upprätt i sin roll som reklamfilmsregissör på Manhattan. Han gör det med stor övertygelse, mer död än levande, och det är bara en gammal klasskompis röst i mobilen som kan väcka honom ur den depressiva dvala han befinner sig i.

Det absoluta nolläget är sannolikt förklaringen till att han nappar på polaren Peters förslag: att komma hem till barndomsstaden Hudiksvall för att göra en dokumentär om Peters dotters utvecklingsstörda kompisar. New York-åren har fått Max att glömma flygtekniken hemma, som en stor svart skadeskjuten fågel, flaxar han mot väggarna i den stora villan vid vattnet där de utvecklingsstörda bor.

De lever under kärleksfullt beskydd av Vanna Rosenbergs Hanna. Hon är en drömtjej i förkläde och de båda barndomsvännerna Max och Peter som spelas av Claes Malmberg, slåss om hennes spisvärme.

Och mitt i denna romantiska komedi vittnar Kjell-Åke och Filippa och Ebbe och Katarina om annorlundaskapets villkor. De som med sina olika diagnoser ändå är mer kärleksförmögna och seende än något reklamfilmsöga.

Deras dokumentära berättelser blir som en film i filmen och påminner oss om alla människors inneboende kraft och att kramar är det enda som räknas egentligen. Kanske något av en förenkling, men det är ju så det är i sagor. Att se den här filmen är i allafall som att få en lång varm kram i biomörkret.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".