Patrik Godin. Foto: Nadja Hallström

"Gimokrönikan" av Patrik Godin

Katarina Wikars recenserar "Gimokrönikan" av Patrik Godin
2:16 min

Gimo är en bruksort i Norra Uppland. Och Gimokrönikan heter Patrik Godins debutroman som Katarina Wikars har läst.

Jussi i Gimo. Han är inte längre kvar. Men om hans frånvaro och dess tyngd handlar denna krönika. Åtminstone till en början är det en manlig uppväxtskildring man kan känna igen, och tror sig läst många gånger, barndomens hårdhet, föräldrarnas fyllor, ungdomens erotiska förvirringar. I centrum berättelsens jag - Patrik och så Jussi, alltid utanför, alltid på väg bort, för att så en dag slutligen försvinna, på isen.

Det är också en berättelse om en bruksort i norra Uppland, om Gimo, om finnarna i Gimo, om alla som kom nån annanstans ifrån för och jobba på Sandvik, om bruksortens alldeles speciella undertryck och hackordningar. I Gimokrönikan finns också det stora efteråt, 2000-talet, Patrik är vuxen, är lärare och skild och flyttar tillbaka till Gimo. Han är en man som har svårt för ansikten, kan nästan inte känna igen sin mamma i en folksamling och nu faller de åter över honom, alla barndomens människor, bara så mycket äldre, med kroppar som ledsnat. Också den kvinna som både han och Jussi kretsade kring i sin ungdom, själva navet, Camilla, som stannat kvar i Gimo hela tiden, gift sig med Jonte.

Vet hon nåt om Jussi? Så länge har han varit borta så han blivit en mytologisk figur, en arketyp där ute på Gimodammens is. Som sägs återvända ibland för att spränga bankomater, bränna ner skolor. Finns det en skuld till hans försvinnande att fördela nu efteråt.

Patrik Godins prosa återskapar exakt en tid, ett samhälle med dess klyftor och förskjutningar, tystnader, getingar och bastudofter. Samtidigt lyfter historien, luras, berättar nåt annat än det man tror ska hända, skjuter mycket medvetna sidoskott. Globaliseringen har erövrat även Gimoskolan, och ibland förvandlats krönikan till en sorts samtidssatir. Lite övertydligt likadant överallt nu.

Men samtidigt finns där hela tiden den där andra nivån, såren som bländar. Gimo höjer sig mot himlen, svävar en stund. Det är faktiskt fint.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".