Marie Lundquist. Foto: Thomas Wågström

"Så länge jag kan minnas har jag varit ensam" av Marie Lundqvist

En roman som spränger gränser
2:33 min

Marie Lundqvist är en av Sveriges mest uppburna poeter. Hon debuterade sent men med stort besked med diktsamlingen "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten" för 20 år sedan. Nu kommer hennes första regelrätta roman: "Så länge jag kan minnas har jag varit ensam". En berättelsen som kretsar kring en ensam kvinna uppe i ett höghus. Men det här ingen traditonell romanberättelse, den spränger gärnserna. Göran Sommardal har läst boken.

Det har alltid funnits en berättelse i undertexten till Marie Lundqvists poesi. Ibland har den utgjort en klangbotten till de lyriska texterna, emellanåt har den utkristalliserat sig till en mer konturskarp berättelse, som i boken I stället för minne eller den prosalyriska Monolog för en ensam kvinna.

Vad Marie Lundqvist gör i sin nya bok, Så länge jag kan minnas har jag varit ensam, är att i visst mån ta steget fullt ut och ifrågasätta själva berättelsen utan att paradoxalt nog ändå förneka den. Det inleds med en Prolog som formar sig till en rundvandring i den lägenhet och den belägenhet där historien har utspelats, och där varje rum signalerar begådda erfarenheter, och samtidigt är det härifrån nu alltsammans ska överblickas. Det blir till en smått absurdistisk husesyn, där allt det ska rymmas som huvudsakligen alltid funnits i Lundqvists poesi, en kvinna, en flicka, en moder, ett självmord, en förestående begravning, några män och en lustgård.

Det som händer när den egentlige berättelsen tar vid, i det avsnitt som Lundqvist benämner Ett litet klotter på berättelsens bord, efter Robert Musil, är att den övertygande realistiska konkretion med vilken hon återger utsnitt efter utsnitt ur ett liv samtidigt förråder varje möjlighet till ett sammanhängande och enhetligt berättande. Som om berättarjagets förmåga att se sig själv utifrån, att oavbrutet speja efter en förklaring till sitt handlande; att den förbannade förmågan till slut förbjuder en historia med början, mitt och slut.

Själv läser jag en hoppfullhet ur denna existentiella vägran till den enda möjliga enhetligheten. Det finns inget enda liv, lämpligt att subsumera, vare sig som levnadslopp eller romanberättelse. Därför att det fortfarande pågår. Också som romanform spränger det sig själv, och Marie Lundqvists berättelse är också en berättelse om en sådan roman.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".