Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Stulna juveler" på Stockholms stadsteater

Maria Edström recenserar ”Stulna juveler” på Stockholms stadsteater
2:06 min
Gunilla Röör och Lennart Jähkel i "Stulna juveler". Foto: Louise Billgert

År 2000 skrev Kristina Lugn pjäsen "Stulna juveler"; om psykoanalytikern Rune Nylander som förför sin patient centrallyrikern Majvor Lysén-Axén, varpå kaos utbryter. Stycket hade ur-premiär på Dramaten och nu, tretton år senare, har regissören Åsa Kalmér gett sin version på Stockholms stadsteater med Gunilla Röör och Lennart Jähkel i huvudrollerna.

I Lugns pjästext ska Rune egentligen sjunga om sin manlighet till melodin "Edelweiss", men Lennart Jähkels faibless för lite slide-guitar sitter ju också rätt bra. Annars finns det en spänning mellan text och tolkning i Åsa Kalmérs iscensättning som inte alltid leder riktigt rätt.

Lugns pjäser är ju ovanligt njutbara att läsa bara rätt uppochner, inte som mycket annan dramatik som kan verka gles och händelselös innan orden blir kött. Nej, hos Lugn sker allt i språket självt, orden far iväg med sig och avslöjar sig direkt; "Så här kan jag inte fortgå" som Rune säjer i pjäsens början. Därför funkar det bäst när orden får bära skådespeleriet och där är Gunilla Röörs Majvor och Lennart Jähkels Rune helt på banan, Röör som en ja, helt stollig Meryl Streep och Jähkel, iklädd en helt osannolik mjukluddig angoratröja, helt trovärdig med sitt "jag funderar på att bilda en stödgrupp för kvinnor som är olyckligt förälskade i mig".

Men så far det iväg och bli komedi och sängkammarfars och det skriks och flaxas bland döttrar och giftemål och sviken kärlek och lite för ofta liksom flaggar man för de fyndiga formuleringarna. Det är svårt att spela Lugn, och "Stulna juveler" är bakom sitt komiska yttre, en djupt allvarlig pjäs om kärlek, familjer, död och hopp.

Scenografin på stora scenen står regissören och Ann Bonander Looft tillsammans för och här i det stora beige flacka scenrummet finns egentligen en perfekt miljö för ett sånt här språkspel, också när ensemblen rör sig och positionerar sig i en dansliknande koreografi så ja, hörs andra toner i pjäsen fram. Lugn är ändå så rolig att man inte behöver göra så mycket komedi av det hela.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".