Gabriella Håkansson. Foto: Anders Meisner

Gabriella Håkansson: ”Aldermanns arvinge”

Maria Edström recenserar "Aldermanns arvinge"
2:27 min

Redan vid debuten 1997 med romanen ”Operation B” visade Gabriella Håkansson prov på ett särpräglat och originellt författarskap, och ”Fallet Sandemann” 2002 och ”Hjärnmänniskan” rubbade inte den positionen. Nu har Håkansson slagit om kurs och kommer en bred, historisk roman ”Aldermanns arvinge” en 800-sidig bautasten som utspelas i London i svallvågorna efter den franska revolutionen.

När på sidan 738 den unge William Aldermann i nådens år 1815 kliver av fiskebåten i Neapel upplever han den myllrande hamnen som om hans ”innersta drömmar fått en yttre karnevalisk motsvarighet”. Den faderlöse ynglingen gör en Grand Tour, en bildningsresa genom Europa enligt tidens sed. Men han är också jakt efter planritningen till sitt barndomshem på Harley Street i London, vilket den berömde arkitekten James Stuart ritat på uppdrag av Williams far Gideon-Fitch-Aldermann, libertin, revolutionär och medlem i det hemliga ordenssällskapet ”Dilletanti”, för att på så vis lokalisera det lönnrum där faderns storslagna verk antas ligga gömt.

Håkansson beskriver också platsen som ”gjord av drömmar och litteratur” och hela det här projektet, ytterligare en, antagligen lika tjock, del kommer ut nästa år, förefaller mig handla om drömmar och litteratur eller en ”yttre karnevalisk motsvarighet till inre drömmar”. Håkansson har i otaliga intervjuer sagt att hon nu skriver i en ny mer publiktillvänd stil och ingen kan väl missunna en författare i dagens klimat att vilja skriva en bästsäljare. Och ”Aldermanns arvinge” vill inlemma sig i en mer sofistikerad historisk tradition, Eco föreslår förlaget, kanske en Da Vinci-koden ”heavy” föreslår jag.

Kruxet är att Håkansson fortfarande är bäst på det hon var bra på i sitt tidigare mer egensinniga författarliv, nämligen språk och stil, smarta genre-lekar med en hemlig klang. Ingenting i hela denna feting till bok är dåligt, snabbt, stressat eller slarvigt skrivet – det ser Håkanssons imponerande språkkänsla till. 

Däremot är boken faktiskt lite tråkig, för själva storyn, spänningen, äventyret får aldrig riktig fyr. Man rycks liksom inte med i jakten på vad det nu är, trots mystiska ritualer med antika gudar eller trädgårdstomtar med jättefallosar.

Nej, det är själva tidsepoken som väcker störst intresse, tiden efter franska revolutionen när ingen fick säja ett pip mot kungahuset eller visa otillbörliga sympatier - lite som att vara kommunist efter murens fall. Under läsningen har jag hela tiden en stark känsla av att den ”gamla” Håkansson hade gjort nåt mer intressant av såväl stoff som epok.    

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".