Jonas Gardell. Foto: Jessika Gow/Scanpix

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar. Döden

Roger Wilson recenserar "Torka aldrig tårar utan handskar - Döden"
3:01 min

Idag ges den tredje och avslutande delen av Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar ut. Efter romanerna med undertitlarna  Kärleken och Sjukdomen är det nu dags för Döden. Och med det sätter också Gardell punkt för Torka aldrig tårar utan handskar - där Gardell inte bara skrivit tre romaner utan också manuset till förra årets framgångsrika TV-serie med samma namn.

Roger Wilson summerar ett romanprojekt som fått ett enormt genomslag på vitt skilda sätt.

Recensioner av de två första delarna:

I årets Prideparad i Stockholm hade Jonas Gardell en egen sektion. Två barbröstade män med guldvingar på ryggen höll en banderoll med texten Torka allas tårar. Efter den gick Gardell, hand i hand tillsammans med sin make Mark Levengood och vinkade åt folket. Över paraden flög ett plan som gjorde reklam för Gardells kommande show Mitt enda liv - döpt efter sången som sjungs på romanfiguren Pauls begravning i tv-serien. En bild så gott som någon för hur Gardells Torka aldrig tårar-projekt har fått ett gigantiskt genomslag: kommersiellt, politiskt och som ren folkbildning.

Mycket av succén handlar förstås om tv-serien. Den mest folkliga delen av Gardells projekt. Den osannolika historien om hur 80-talets aidskris plötsligt blev folkkär. Ja, så mycket av älskat allmängods att till och med kronprinsessan Victoria masade sig iväg till tidningen QX Gaygala för att dela ut pris till Gardell.

Men i romantrilogin finns det plats för fler dimensioner. Fördjupade personskildringar, där var och en i böggänget får en bakgrundshistoria.

Här finns också resultatet av Gardells research av svensk homohistoria på ett mer påtagligt sätt. Ibland presenterade i rena faktaavsnitt. Ibland mer eller mindre elegant placerade som repliker ur huvudpersonernas munnar.

Här ger Gardell sin analys av aidskrisen och samhällets panikartade reaktioner. Knyter ihop hur urgammal homofobi ledde till den moderna häxjakten på aids-män, och hur all radikalitet försvann ur homosamhället, eftersom det förknippades med promiskuitet och smittrisker.

Genom hela romantrilogin löper Gardells ödesmättade ton. Hans, mässande, nästan predikande sätt att skriva. Hur han bygger dramatik genom upprepningar, på sina ställen så flitigt använt att han nästan kväver historien. Det här är Gardells vittnesbörd. Och ingen, inte ens läsaren, får ta den ifrån honom.

Ändå, tror jag inte vi riktigt vi inser vidden av den effekt som Gardells projekt faktiskt fått. Hade, till exempel, svenska folkets uppslutning kring Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar i protest mot hbt-förtrycket i Ryssland varit så kompakt utan Torka aldrig tårar?

Och hade någon annan än Gardell kunnat göra det här? Verka på så vitt skilda nivåer och plattformar? Från att diskutera smittskyddspolitik till att sjunga "Mitt enda liv" i Allsång på Skansen.

Nu återstår bara frågan om vi lärt oss något av historien. Om vi skulle göra annorlunda om en ny pest skulle slå till mot en grupp långt ner på samhällsskalan.

Jag hoppas att vi aldrig behöver tvingas ta reda på det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".