Hanna Nordenhök. Foto: Sara Moritz

Hanna Nordenhök: "Det vita huset i Simpang"

Göran Sommardal recenserar "Det vita huset i Simpang" av Hanna Nordenhök
3:31 min

En dag hittar dottern till den demenssjuka Kerstin en svart anteckningsbok, som tar henne tillbaka till 1930-talets indonesien. Det är upptakten till poeten och författaren Hanna Nordenhöks andra roman "Det vita huset i Simpang".

Precis som i Nordenhöks förra och första roman "Promenaderna i Dalby Hage" lö­per handlingen längs en generationslinje av kvinnor. I Nordenhöks fall utgör det­ta föremål för litterär uppmärksamhet mer än den självklara livslinjen, här uppfinns - till yttermera visso - själva livet och här försiggår i varseblivandet av de fortgående generationsväxlingarna den obönhörliga mänskliga existensen, med ett tyst antagande att vi till så ofrånkomligt stor del förblir våra före­gånga­res efterföljare.

Ändå är det framförallt annan litteratur som dyker upp när jag läser Nordenhöks noggranna, samtidigt stränga och frimodiga prosa. Marguerite Duras, in­te bara för den självklara kopplingen till det koloniala Indokina - Simpang  新邦| Det nya riket, en nordlig del av Singapore, dit den långa förhistorien är för­lagd. Låt vara att det är de holländska kolonialfasonerna som beskrivs hos Nor­denhök, strösslad som hennes framställning är med genever, Pa och Moeder, kok­kin, jongoser och bil av märket Horch, nederländska maträtter och mönstren på kebayan.

Lika nära den franska nya romanen som Duras skulle komma att röra sig hamnar inte Hanna Nordenhök, och ännu längre är det till samma skolas teori­guru och exemplariske utövare Alain Robbe-Grillet. I Robbe-Grillets romaner sti­ger ju berättaren ut ur historien som dess objektive och hjälplöse betraktare, där ingenting står att utläsa om människorna utom deras utseenden, deras beläg­en­heter, deras ljud och handlingar.

Men i sin roman "Det vita huset i Simpang" realiserar Nordenhök en annan sorts objektivitet, där romanfigurerna mer framträder som resultaten av sina hand­­lingsmönster, där också avvikelserna sker innanför de strikta ramerna. Mo­doer låter sin kropp beskådas av de unga männen, hon drar inte blickarna till sig, hon spelar inte på sin lockelse. Personerna är utlämnade åt skeenden och hand­lingar mer än de framstår som handlande subjekt. De gör vad de måste gö­ra. I synnerhet gäller det för de partier som utspelas i det koloniala, vilket i be­rät­t­el­sen förmedlar ett starkt existentiellt svårmod, sorgen över ett ofrånkomligt öde.

I partierna från samtiden, Sverige och det mer välbekanta, tycks livet mindre predestinerat. Kerstin och hennes dotter lättar inte mycket på förlåten men banden mellan dem tycks mindre stränga, obönhörliga. Det är som livet åtminstone i efterhand kan tilldelas sin frihet, när jakten på anteckningsböcker, souve­nirkartonger varifrån tillvarons minesföremål tillåts kasta sitt sneda ljus över livet.

Nåd är inte Hanna Nordenhöks favoritord, kanske livsplikt är det som kommer närmast.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".