1 av 2
2 av 2
Lars Norén. Foto: Patrik Gunnar Helin

Lars Norén: "En dramatikers dagbok 20052012"

Anneli Dufva recenserar "En dramatikers dagbok 20052012" av Lars Norén
3:25 min

När Lars Noréns En Dramatikers Dagbok kom ut för fem år sedan väckte den en debatt och reaktioner som kom att vara i flera år efteråt. Det handlade om den jag-baserade litteraturen i sig, men också, mer konkret, om Noréns hårda ord, ibland angrepp, på enskilda personer. Nu är det dags för Dagboken del 2, som täcker åren 2005-2012 och alltså därmed även beskriver den tid då den första delen kom ut. Även denna gång är boken mycket tjock och opaginerad.

"Tryckande värme. Grå himmel. Lätt ångest. Det är som om tiden samlar in sin boskap, som om tiden går med sin hjord " så skriver Norén den 14 juni 2011 med den självklara, enkla och ändå mättade stil och iakttagelseförmåga han har när han är som bäst. Författaren Norén, så lätt att både förstå och tycka om. Hans drift att nå sitt eget rena rum, att kunna vara i det tillstånd som bara är skrivande och barnen, befriat från den samtid han inte står ut med och som får honom att spy galla.

Det är i alla fall så jag väljer att se det - som att de är skilda åt, lagren i hans person som beter sig så olika och därmed sänder så olika signaler.

Den samtidshatande man som låter sitt förakt omfatta i stort sett hela den svenska offentligheten, med DN, kvällspressen och för all del Sveriges Radio som symboler för det låga och lägsta i vår tid, han är en annan. Hans språk blir klumpigare, hans blick är grumligare och hans personangrepp gör mig både sorgsen och utmattad - ibland skitarg. Han skulle kunna skippa dem. Samtiden är tillräckligt besvärlig ändå.

Och som kritiker kravlar omkring i dessa motstridiga känslor av stor respekt och stort obehag. Inte blir det bättre av att jag själv dyker upp i boken. Värdigt beskriven, det finns inget elakt i de rader som behandlar vårt enda möte, i samband med den förra dagboken, men det stämmer inte, inte i detaljerna, på ett sätt som får mig att undra över hur mycket i dagboken som är just dagbok.

Kanske spelar inte det heller någon roll, kanske ska man bara se det hela som ett litterärt verk, en fiktion med lån från verkligheten - det bör man väl antagligen alltid göra när det handlar om skriven text - men det är ju å andra sidan verklighetskopplingarna och de etiska dimensionerna av dem, som upprört mest när det gäller Noréns dagbok.

För nu, som då, är det livsöden som blir reducerade till skvaller, det är konsumtion - om än med större vånda med åren. Det är möten, möten, möten - ofta på samma ställe på Odengatan. Regissören Norén arbetar hårt och mycket, flyger i Europa och är en engagerad yrkesman. Teaterchefen Norén är även han en man som drivs av en stor, stark och sann vilja att göra något viktigt med teatern. Men han trivs ju inte, eftersom båda dessa roller kräver en medverkan i den offentlighet han inte vill vara delaktig i.

Därför är det också den sista delen av boken, där han bara är den skrivande fadern, alltså den han vill vara, som är den klaraste och därför möjligen sannaste. Där handlar det om längtan, allvar och kärlek, både till arbetet och döttrarna - inte minst till den lilla Sasha, som på nytt gör honom till dagispappa i 65-årsåldern. "Hon är det vackraste ljuset i mitt liv" skriver han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".