Regissören Edgar Reitz i Venedig. Foto: TIZIANA FABI/AFP

Tysk mastodontserie och Bergman i Venedig

Tysk mastodontserie och Bergman i Venedig
2:27 min

70-årsjubilerande filmfestivcalen i Venedig går in på sitt tredje dygn. Vår kulturkorrespondent Gunnar Bolin är där och han har bland mycket annat sett "Die andere heimat", tyske Edgar Reitz mastodontserie Heimat har nu hamnat i 1800-talet.

Den lågmälde men pratglade Edgar Reitz säger att det här är ingen Heimat del 4 egentligen, Heimat var en trilogi, och fortsätter han, jag hoppas att jag kan ändra vår syn på samtiden med den här filmen så att vi kan se på 1800 talet och fråga oss vad har vi vunnit vad har vi förlorat.

Den är mäktig, denna "Den andra hembygden" som den heter: Die andere Heimat, filmad i vidformatet CinemaScope, svartvit till 99 procent så är vi tillbaka, i alla falla alla vi som en gång lärt oss att älska Schabbach den lilla byn i Hunsrück där familjen Simon bor och bott i generationer.

Den här filmen har en lugnare andning än de tidigare, och de flämtade ju inte precis heller, Edgar Reitz säger att han ville efterlikna bondelivets långsamma cykel, där jordbrukets år styrde tillvaron.

Det är bara att hoppas att någon djärv importör vågar ta in den här fyratimmarsupplevelsen där man till sist känner sig som att man sitter med vid det stora bordet i familjen Simons gamla skeva hus.

En annan tysk film grep mig starkt var i onsdagskväll då jagt såg Wolfskinder av Rick Osterman den utspelar sig bland föräldralösa barn i Ostpreussen borta vid Litauens gräns 1946 då ryska trupper jagar tyska barn i skogarna och skjuter ned dem.

Vi följer fyra barn som redan sett allt och som försöker överleva i skogarna.

Wolfskinder är nästan ordlös, vacker och fruktansvärd som en påminnelse om den tid då våra grannländer i Europa var slagfält och då den mänskliga grymheten var i det närmaste obegriplig.

I går var det världspremiär för "Trespassing Bergman", Hynek Pallas och Jane Magnussons TV-serie Bergmans video som nu i ny form blivit en tvåtimmars biofilm. Efter den utsålda visningen frågade jag Jane Magnusson om publiken reagerade som hon ville

- Det jobbiga är att ingen skrattade där jag trodde de skulle skratta och då undrar man ju om det är fel på mig eller dem.

- När ni gör en film om Ingmar Bergman så öppnas väldigt många dörrar, skådespelare och regissörer ställer mer än gärna upp, och nu har ni en färdig film och då öppnar Venedigs filmfestival sina portar är det så att Bergman fortfarande är en dörröppnare?

- Det tror jag absolut mannen var ju ett geni, om jag skulle göra en film om Gunnar Bolin skulle många vilja komma och säöga saker om Gunnar, men inte Robert de Niro.

Det ligger nog en del i det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".