Göran Sommardal minns Seamus Heaney

Göran Sommardal minns Seamus Heaney
2:02 min

Göran Sommardal minns en irländks poet som var nedtonat politisk, vilket inte betydde att han höll inne med sin ståndpunkt.

Mer som fönsterglas än som målat glas. Inte så förälskat i sina egna rikedomar. Det var Seamus Heaney’ rekommendation för det poetiska språket, poetens exklusiva uttrycksmedel. När han talade med den svenske poeten och kritikern Willy Granqvist 1984, 11 år innan han skulle få nobelpriset i litteratur.

Seamus Heaney’s poesi var både ortstrogen och historie­medveten, och inte sällan dyker minnesbilder ur den irländska historien upp i dikterna, lönnmord och bomber, begådda och kastade mot vänner och släktingar. Ändå var Heaney nedtonat politisk, vilket inte betydde att han höll inne med sin ståndpunkt, men han hade som, Stig Sjödin brukade säga, inga flaggproblem. Han undvek att sammanfatta, att lägga ut sens moralen och att åsikta. Därför bär det mig en smula att försöka sammanfatta, lägga ut sensmoralen och åsikta om honom själv. Så här kan det i stället låta:

            En klunk vatten

            Hon kom varje morgon för att hämta vatten                    

            Ostadig som en gammal fladdermus längs fältet:

            Pumpens kikhosta, spannens smatter

            Och långsamma diminuendo när den fylldes,

            Anmälde henne. Jag minns i detalj

            Hennes grå förkläde, blemmigt vit emalj

            På den bräddfulla spannen, och det gälla gnisslet

            I hennes röst liksom i pumphandtaget.

 Översättning Roy Isaksson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".