1 av 4
Alina Szapocznikow: "Tumörer personifierade" (1971). Detalj. Foto: Mårten Arndtzén/SR
2 av 4
Ann Böttcher: "Caspar David Friedrich 5 februari 1812 – Ann Böttcher 5 februari 2002". Detalj.
3 av 4
Alina Szapocznikow: Självporträtt II (1966)
4 av 4
Cecilia Edefalk: "Vit inuti/White Whitin, 1997-2013"

Minneskonst på Bonniers konsthall

2:52 min

Minnet står i centrum på Bonniers konsthall i Stockholm, i höst. Och inte bara där: konsthallen samarbetar både med Södertörns högskola, Stockholms stadsbibliotek och några museer i samma stadsdel, Vasastan. Kulturnytts Mårten Arndtzén misstänker att alltihop är en förevändning för att få introducera en polsk skulptris. 

I en tid då kapitalismen krisar och olika nyanser av brunt är det nya svarta i politiken, samtidigt som de allra sista förintelseöverlevarna går ur tiden, är det helt naturligt att kulturen blir tillbakablickande. Hur hamnade vi här, igen? Vad kan vi göra annorlunda?

Det arkeologiska krattandet av förflutenhetens landskap har blivit en av samtidskonstens huvudfåror. Det kan man se på Venedigbiennalen just nu, och det kunde man se på Documenta i Kassel i fjol. Så det är inte precis något kartlöst land Bonniers konsthall ger sig ut i, inte heller greppet att integrera delar av utställningen på historiska museer - Strindbergsmuseet, Judiska museet och Observatoriemuseet bland andra - är nytt.

Och den här gången funkar det bättre som idé än som utställning. Bonniers sätt att bjuda in några specialmuseer som kämpar på i närmast total medieskugga och med knappt befintliga budgetar är helsympatiskt. Men det slår inga riktiga gnistor om mötena mellan museerna och samtidskonsten. Ann Böttchers minutiöst avritade granar blir inte intressantare av att petas in i Observatoriemuseets naturaliekabinett. Eller vice versa, för den delen.

Risken med så stora teman som minnet är ju att det blir lite allmänt, sådär. På själva konsthallen visas måleri av Cecilia Edefalk och video av Gerard Byrne, båda fint installerade. Men mellan hennes lågmält innerliga mystik, och hans snygga och analytiska dramatiseringar av historiska dokument har åtminstone jag svårt att se några riktigt meningsfulla beröringspunkter. Helheten blir inte mycket större än delarna.

Men jag misstänker att allt det här egentligen mest är en förevändning för att få introducera Alina Szapocznikows konst för en svensk publik. Den polsk-judiska skulptrisen Alina Szapocznikow överlevde Auschwitz men dog i sviterna av bröstcancer på 70-talet, och konsthallens lilla retrospektiv är ett fullständigt hänförande koncentrat av europeisk konsthistoria, svart humor och djup sorg.

I tidens anda experimenterade Szapocznikow med självförstörande plastmaterial, som i Tumörer personifierade (1971), en grupp gula plastklumpar där hennes eget ansikte tränger fram ur - och långsamt förvrids av - det sammanfallande materialet. Vars egenskaper alltså gör att det inte går att konservera, och eftersom förfallet redan är så långt framskridet kan det här vara sista gången det här verket visas.

Kraftfullare än så kan den nog inte gestaltas, förgängligheten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista