Regissör Margreth Olin. Foto: Scanpix.

"Dom andra" av Margreth Olin

Lyckas komma bakom klichéerna
2:48 min

Margreth Olin är en av Norges främsta dokumentärfilmsregissörer, känd för bland annat den hyllade "Kroppen min". I dag är det svensk biopremiär för dokumentären "Dom andra" där hon följt ensamkommande flyktingbarn i Norge. Lisa Bergström har sett "Dom andra".

Margreth Ohlin berättar om en dröm. Hon berättar om den för att göra frågan tydlig. I hennes dröm får inte alla barn som flyr undan massaker på Utöya komma upp på stranden, dom som är över 18 får vända tillbaka och ut i vattnet.

Det är hennes mardröm, men den är även en brutal och effektiv liknelse kring situationen för ensamkommande asylsökande ungdomar i Norge. Sedan 2009 får de som sökt asyl och som fyller 18 år får inte stanna i landet.

Det är om dom ensamkommande flyktingbarnen och lagens kompromisslöshet som Dom andra handlar om. Regissören berättar effektivt.

Hennes bilder och närvaro som filmare är unik. Margreth Olin lånar ut sin blick och tar tydlig ställning för Pojkarna. Hon visar upp konsekvensen av lagen genom att möta de som berörs av besluten.

Vi är med pojkarna. De som flytt, i sin väntan, kamp, hemlängtan. När hopp blir förtvivlan i rum med vita väggar och provisoriska möbler.

De är hårt bevakade. I en sorts förvaring. Vissa av pojkarna pratar redan norska, nån har en flickvän. Ett par år i en tonårings liv är en evighet.

I filmen ser vi hur de asylsökande institutionaliseras och rörelsefriheten begränsas samtidigt som det utkrävs lojalitet mot samhället och att byråkratins alla regler följs.

Ambitionen att bli nåt, att ha en framtid i landet, dör ju närmare 18 årsdagen pojkarna kommer.

Margreth Olin berättar personligt. Hon lyckas komma bakom klichéerna. Hennes uppsåt känns ärligt. Hennes fråga akut.

Hur kommer det sig att Norge som är ett så rikt land, inte kan ta emot dom här ungdomarna?

Kamera fångar hur apatin sprider sig. Hur ungdomar med full livskraft och vilja, men med stora trauman som måste bearbetas i sina ryggsäckar, hamnar i en sorts limbo. I väntan på....

I filmen ser vi brevet med avslaget på asylansökan levereras i samma veva som tårtan på 18 års dagen.

Grattis och hej då. Men vänlig hälsning Norge. Regissören visar hur generella regler står över medmänsklighet.

Norge skyddar sig så hårt mot dom andra, landet kompromissar bort det mest grundläggande. Det som gör ett samhälle demokratiskt värdigt. Humanitet. Medmänsklighet. Det gör mig förbannad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".