Lena Einhorn: "Blekingegatan 32"

"Så där besatta är inte vi"
2:52 min

Den som skriver in orden Greta Garbo på någon sökmotor får miljoner träffar. Intresset för skådespelerskan som bara gjorde några få roller på teatern och slutade filma 36 år gammal verkar aldrig upphöra. Nu kommer en faktabaserad roman om Greta Gustafsson Garbo.

En motståndslös text om ett kärvande liv. Blekingegatan 32 är definitivt inte den första boken om Greta Gustafsson Garbo, inte den första berättelsen om skådespelerskan som blandar fiktion och fakta. Och säkerligen inte den sista. Greta Garbos korta, ojämna karriär och långa stabilt tråkiga liv går tydligen inte att lämna.

- Jag förstår inte det här. Varför kan alla svenskar så mycket om Garbo, frågade en fransk journalist mig en gång. Vi har stora stjärnor i Frankrike också som vi såklart minns men så där besatta är vi inte.

Nej, varför? Vad är det med Garbo som drar?

Det vet jag inte riktigt efter att ha läst Lena Einhorns dokumentärroman. Visst, Greta har två sidor utåtriktad och introvert; glad och ledsen; kaxig och skrämd. Men det är vi ju rätt många andra som också har. Så kanske är fascinationen bara att vi känner igen oss. Alla skulle kunna vara Garbo - fast inte riktigt. Det är något som skiljer ut henne.

Kring det avståndet, det där svårförklarliga tomrummet kretsar Blekingegatan 32. Det svarta hålet har något med ett övergrepp i barndomen att göra, mer än antyds det i boken. Berättelsen handlar om steget från Gustafsson till Garbo, de två åren på Dramatens elevskola, de första filmrollerna, arbetet på PUB, vänskapen med Mimi Pollak, beroendet av regissören Mauritz Stiller. Ja, allt det där som skildrats förr. Men aldrig så genomarbetat som här. Ingen kan beskylla författaren för slarv.

Det vore absurt att hävda att en bok är alltför välskriven.

Men jag är frestad.

Einhorn skriver i korta kapitel, scener - det här borde bli film tänker jag - och mycket riktigt, i efterordet skriver författaren att så var det tänkt. Det blev istället vad som kallas en roman om kvinnan som blev Garbo. Oerhört professionellt skriven, tät, snabb, bra rytm - ja, den borde kunna användas som exempel i vilken skrivarskola som helst.

Varför känner jag då tvekan? Kanske för att Einhorn använder fel sorts skicklighet. För ämnet - den mystiska, undflyende Garbo, som massan älskade men som inte var nöjd med sig själv, skulle må bättre av ett annat språk, ett annat upplägg där det dokumentära ifrågasattes. Där författaren ryckte undan mattan under läsaren så att man blev lika osäker som huvudpersonen.

Här är allt så noga förklarat och logiskt. Det blir föga spännande att läsa om en oerhört spännande människa.

Så boken om Garbo återstår att skriva.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".