Sonja Nilsson har skapat ett fiktivt drama i fem akter där man följer några personers lustfyllda jakt på äventyr. Foto: Sonja Nilsson.

Sonja Nilsson på Färgfabriken

Filmpromenad runt ett kvarter
2:41 min

Sonja Nilsson hör till de svenska konstnärer som numera är verksamma i Berlin, där hon bor sedan 2006. Flera av hennes utställningar har satt fokus på betraktaren, och den utställning hon öppnade i helgen på Färgfabriken i Stockholm är inget undantag. Karsten Thurfjell gick dit.

Man skulle kunna likna utställningens fysiska utformning vid Spökhuset på Gröna Lund, alltså ett stort mörkt rum som man går in i, med gångar att följa. Med det är inte spöken som hoppar fram, snarare är det fönstertittaren, voyeuren inom oss som Sonja Nilsson vill locka fram. Besökaren får nämligen gå på filmpromenad runt ett kvarter, med fem scener som spelas upp genom fem fönster.

Där inne pågår förberedelserna inför en festkväll på stan, eller de är redan igång. Folk petar i sig friskt, å ena sidan två kvinnor i en lägenhet, å andra sidan ett gäng ganska skräniga, redan berusade karlakarlar på en bar.

Kläderna och musiken visar att det är amerikanskt 70-tal, ingen tvekan om det, och om man inte anar det innan, så är åtminstone den ena av de välklädda kvinnorna aningen queer i sin framtoning.

Men ut går de, och ställer sig på gatan till allmän beskådan - uppenbarligen för att locka till sig en eller ett par män. Och givetvis dyker han upp, lösgjord ur sitt grabbiga sällskap, men en riktig karl, stor och skäggig, som klarar sig själv och som inte döljer sina avsikter det minsta. Så hem till honom.

Jaha, och hur ska det här gå då? Ajajaj, det kan väl aldrig gå väl.

Nå, vi sneglar in genom nästa ruta, ett köksfönster, där ambivalensen börjar tillta med berusningen. Och mer än så här vill jag inte avslöja.

Sonja Nilsson vet väl hur man utmanar betraktarens dubbla känsla av att stå utanför och ändå sugas in i delaktighet. Vi är ju där som ena riktiga smygtittare.

Och efter första rundan är jag tvungen att gå ett varv till. Vilka är egentligen kvinnofigurernas bevekelsegrunder? Dialogen visar sig mer intrikat i backspegeln, och eftersom det för konstnären själv på senare år handlat om att orientera sig i en transsexuell situation, så står driften att testa fram allt tydligare, bara helt enkelt testa om man kan attrahera någon av sitt tidigare kön.

Är det naivt? Dumdristigt? Storslaget? Tja… man får ta stöd i Donna Summer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".