Cornelis Wreesvijk. Foto: Ulf Stråhle/SVT Bild.

"Cornelis sånger" av Klas Gustafson

Uppvärmd skåpmat om Cornelis sånger
3:11 min

För bara ett par år sedan kom det en film om Cornelis Vreeswijk, och en biografi skriven av Klas Gustafson som nu återvänt till Vreeswijk och skrivit "Lyssnarens guide till Cornelis".
Mikael Timm har läst och försökt minnas vem Cornelis var.

Jag minns en konsert med Cornelis Vreeswijk från de dåliga åren. Det var på Gröna Lund, men inte på den stora scenen utan i en liten, illa uppvärmd teaterlokal. Vi var väl en 30-40 personer som satt där och huttrade. Vi lyssnade artigt, tittade på honom med samma respekt som man visar ett uppstoppat djur som en gång var väldigt men vars storhet nu bara anas.
Cornelis var inte dålig, tvärtom. Men det var som om ha befann sig i en parallellt universum. Han gästspelade sig själv i en föreställning ingen riktigt trodde på.

Den Cornelis finns inte i den nya boken som har underrubriken "allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk". Klas Gustafsson har tidigare skrivit en biografi om Vreeswijk och nu mjölkar han och förlaget ut vad som återstår. Här ska man enligt baksidestexten få bakgrunden till sångerna. Gustavsson har inte slitit ut sig. Man får ett par rader citat, fakta om när sången spelades in, och så en i flera bemärkelser platt text om sången. Det är uppvärmd skåpmat, sådan som nördar lever av.

Men det går väl att sälja. Nördarna verkar ha största plånböckerna på kulturmarknaden. Den senaste veckan har jag sett filmen om Monica Zetterlund, läst en bok om Greta Garbo - och hösten har knappt börjat. 

Vi lever i återanvändningens tid. Förmodligen är det bara Knausgård och Norén som orkar intressera sig för sina egna liv. Vi andra nöjer oss med deras, Cornelis, Monica Z:s, Garbos eller vem vi nu vill vara för en herdestund med oss själva.

Men retroaktiv kärlek kräver en ansträngning av älskaren. Tänk vad roligt det varit att läsa en feministisk tolkning av Vreeswijks texter. Eller en granskning av arrangemangen, en ackordsanalys, en studie av hur Vreeswijk vände sin begränsade gitarrteknik till en fördel.

Istället associerar Gustafsson till vad som helst som går att koppla ihop med visan. Det blir så trivialt att jag börjar undra om Vreeswijk verkligen var så bra som sägs. Cornelis själv kan inte protestera, fast han kanske skulle vilja, där han sitter i sin svarta himmel.

Jag minns förresten en annan sak från den där konserten med Cornelis. Hur han i ett ögonblick såg på oss med förakt. Ja, faktiskt. 

Nördar lever på kärlek, låt vara till döda personer. Detsamma gäller vissa mördare. Det var väl Vilgot Sjöman som kring Bergmans film Vargtimmen talade om konstnärer som kannibaler. Numera tycks det vara publiken som mumsar på döda människor.


Det är nästan så att man kan bli kulturell vegetarian.

Mikael Timm
mikael.timm@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".