Poeten Eva-Stina Byggmästar. Foto: Thron Ullberg

Eva-Stina Byggmästar: Locus amoenus

Göran Sommardal recenserar "Locus amoenus" av Eva-Stina Byggmästar
2:19 min

Redan 1998 fick Eva-Stina Byggmästar Sveriges Radios lyrikpris. Det var då många kritiker tog Eva-Stina Byggmästars poesi till sitt hjärta i vad som brukar kallas triologin Glädjen: Bo under ko, Framåt i blått och För upp en svan. Det var lekfullheten och språkförtjusningen som golvade dem. Senare hade de en smula svårt med att dölja sin besvikelse över den betydligt mer återhållsamma och i jämförelse fördystrade språkvärld som Byggmästar lät framträda i de två närmast följande böckerna: Den har-hjärtade människan och Näckrosön. Här rådde en annan, gudsfruktande ordning. Så också i samlingen Knoppar blommor blad och grenar. Kvar var här bara förvissningen. Göran Sommardal har läst hennes nya bok Locus amoenus.

Kanske är det framförallt tidens fel, och fel på tidens människor, inbegripet mig själv, att det blir så förtvivlat svårt att läsa en snällhetens, behagets, kärleks full hetens och rentav behagfullhetens poesi, som den tar sig uttryck i Eva-Stina Byggmästars strofer. Kallar man till på köpet sin diktsvit för Locus amoenus - En behaglig plats - så väntar man sig åtminstone en förströdd ironi eller ett överseende leende. I Lina Hagelbäcks prosautbrott Violencia fanns det också en bitvis bräkande idyll, men lika bitvis bröts den sönder av kamp och oförson lighet. Men Eva-Stina Byggmästar envisas oavvänt med sitt behag, minnet och för-utskickandet av alla ljuvligheters ljuvligheter. Och kanske är det framförallt tidens fel att vi inte står ut med detta Locus amoenus. Deckarförstörda, döds skuggade och överberoende av alla stimulantia: när det så inte finns ens en bolmört bland potatisen, ingen skugga ens av en bockfot och ännu mindre någon bock som trädgårdsmästare, ja då blir det som i Byggmästars lustgård och lusthus:

Vaxljusen i de tända

guldbronslampetterna

och kandelabern är översållade

med rosenknoppar och blad

i ett oregelbundet mönster,

och sprider en varm,

en inbjudande stämning

i din boudoir.

Men kanske är den här helt avkrokade hotlösheten, en sådan fullständig förtröst-an också vår tids största pröving. Att tvinga oss att föreställa sig en tid då hatet ännu hade någon inloggning, övervakningen av oss fortfarande gick fredligt till fots och t.o.m. skitstövlarna ännu faktiskt klampade fram i stövlar fulla av gödning till blomrabatterna. Visst finns det en Sapfo-strof i inledningen, men det är en Sapfo som också kunde hemsökas av en pysande återhållen svartsjuka, inte som här: en Sapfo i söndagsskolan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".