"Den mörka sporten" av Viktor Johansson

2:38 min

Författaren Viktor Johansson är född 1983 och har de senaste åren fått mycket uppmärksamhet för sina romaner. Senast 2011 för Wrestlarna, om utsatta ungdomar i vår samtid. Ett tema han återvänder till i sin nya roman, Den mörka sporten. Katarina Wikars har läst om en annan sorts tennispojke.

Den här tennisen slår sig upp ur underläget, en boll med instuckna glasskärvor. Det finns en liten destruktiv tränare uppe bland träden, som dödar katter. Ingen förälder har sett åt honom nånsin. Det finns ungar som springer spränger sig genom Gottsunda. Om man tar ut sig kommer man nära Gud, för en sekund.

Victor Johansson lägger jaget i sin roman i en tonårskille från Irak med kriget kvar i kroppen, och en mamma som skakar av splittret och en pappa som en gång avvärjde en självmordsbombare och vars hjärta sprängdes i Sverige. Får man göra så, tänker jag, ta sig den rätten utan att själv ha upplevt? Man kan ha synpunkter på tolkningsföreträdet i den här romanen som ligger nära en sorts plågsam poesi.

Han vrider och vänder på de vardagligaste orden, tar dem någon annanstans, pappa har redan gjort sitt, och en dag ska jag göra mitt. Det här är en text som vill något, säga nåt om samhället, klyftorna, gapet. Ibland blir det nästan övertydligt: ett bussvrak är inte bara ett bussvrak utan är självmordsbussen i Bagdad och samtidigt en symbol för övergivenheten, vad vi gjorde mot oss själva. En sporthall kan också vara en avrättningsarena. Victor Johansson ligger nära sociologen Zygmunt Baumans analys av kravallerna i Europas förorter, som de misslyckade konsumenternas uppror. Att hänga på låset till ingenting.

Det här handlar om är huvtröjebarnen som suger strömmen ur batterierna, leder radiovågor genom skelettet, dunkar sig levande mot tennisbollmaskinen, gör varandra illa för att få varandra att hålla för framtida olyckor, men det finns också hopp, för nånstans sitter självmordspappan vars son ställde sig framför tåget och vaktar rälsen. Det går att ta ut mamma ur lägenheten, få henne att hålla för dagsljuset.

Samtidigt som jag läser romanen läser jag i SvD om tonåringarna i Gaza och sporten Parkour, som också nämns i romanen. Man tar sig snabbt igenom en stad med bara den egna kroppen som redskap. Barnen i Gaza har ofrivilligt tränat på detta i årtionden i sin flykt undan de israeliska soldaterna. De är duktiga nu.

Den mörka sporten mynnar ut i en ny dagordning. Extremtennisens. Man kan träna upp sig runt en skada. Bränna av alla mörka tankarna. Alla kan få plats. Det gäller att ta sig igenom. Det finns en annan rättvisa. Nån måste se de bortglömda barnen i ögonen. Nya regler som gör att alla börjar på noll. Det finns en helt ny spelplan att rita upp.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista