Ur "The Spirit of ´45". Foto: Nonstop

"The Spirit of ’45" av Ken Loach

Mikael Timm recenserar "The Spirit of ’45" av Ken Loach
3:23 min

I snart 50 år har den brittiske tv- och filmregissören Ken Loach gjort filmer som på ett eller annat sätt haft politiska teman. Nu kommer ”den brittiska socialrealismens mästare” som Loach kallas i pressmeddelanden, med en dokumentär, "The spirit of ´45", om hur det engelska folkhemmet växte fram under efterkrigstiden.

För den som vill berätta Storbritanniens efterkrigshistoria finns en given utgångspunkt som inte går att komma förbi. Nej, inte segern över Tyskland utan det efterföljande parlamentsvalet, ett val som statsvetare och historiker fortfarande tar som exempel på att det inte är så lätt att förutse framtiden.

Efter freden möttes Churchill av enorm beundran, man trodde på en promenadseger. Mannen som vunnit kriget skulle belönas. Men istället blev valet en triumf för labour. Väljarna, inte experterna, förstod att en epok var förbi. Nu började framtiden.

Därifrån berättar Ken Loach med klipp ur journalfilmer och intervjuer med överlevande om hur den nya regeringen förstatligade elindustrin, sjukvården, järnvägarna osv. Vi ser en dröm lagstiftas fram, ungefär som 15 år tidigare, på andra sidan kanalen, när den franska Folkfronten införde semester och öppnade dörrarna för ett nytt Frankrike.

Men i England var motsättningarna hårdare och himlen gråare. De franska regissörerna med Jean Renoir i spetsen skildrade när drömmen levde, Ken Loach sitter med facit i handen och det fjättrar hans berättelse.

Loach har starka band till de italienska neorealisterna och precis som hos De Sica är Loach bästa filmer fyllda av enkel poesi: Falken som lyfter mot skyn, mötet mellan två helt olika människor som börjar älska varandra.

Det är spelfilmer. Nu måste han hålla sig till fakta och denna dokumentär har en lång startsträcka. Journalfilmernas bildspråk är opersonligt, detta är rösternas, inte bildernas film. De medverkande, ett gäng gamlingar som har minnen från 40 och 50-talen, är oerhört formuleringssäkra. De berättar roligt, drastiskt - poetiskt. Loach fotograferar dem i svartvitt, med kort skärpedjup så att ansiktet ligger i fokus. Få kamerarörelser, hans egen röst hörs inte, däremot har han pamflettartade texter mellan avsnitten.

Han analyserar inte, han driver en tes: att 50-talets labour försökte ordna den bästa av världar och att Thatcher förstörde allt. Varför hon vann val förklaras inte. Men att undergången fanns inbyggd i framgången framgår i ett sekundkort avsnitt där en fackföreningsman stolt talar om ett avtal som innebar att ingen anställd vid de statliga järnvägarna någonsin kunde avskedas. För att parafrasera en berättare från ett annat socialistiskt drömprojekt, Wolf Bierman:

Die allzu hart sind, brechen – de alltför hårda bryts

Det brittiska försöket till statssocialism bröts. Av detta drar Loach inga slutsatser. Hans film är en tillrättalagd historielektion, ingen dikt som får själen att lyfta.

Men de intervjuades glasklara tro på att framtiden är öppen, ja att det går att ta pendeltåget till Paradiset är värd att minnas i kommande valrörelser.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".