Tony Leung som Ip Man i "The Grandmaster". Foto: Triart film

"The Grandmaster" av Wong Kar-wai

Göran Sommardal recenserar "The Grandmaster" av Wong Kar-wai
3:11 min

Ip Man, mest känd som Bruce Lees läromästare, är i den kinesiska världen den berömde grundaren av kong fu-formen Wing Chun 咏春. 2006, 2010 och 2013 har tre filmer med Ip Man som huvudperson producerats i Hong Kong. 2013 var det också premiär för en tv-serie, sänd både i Hong Kong och i folkrepubliken. Och är det alltså dags för Hong Kong-regissören Wong Kai-wars version av Ip Mans historia: The Grand­master. Hur skulle regissören till Änglar av neon, Chungking Express och In the Mood for love klara av skapa sensuell expressionism av Wing chun-kong fu? Göran Sommardal har funderat på svaret.  

På bio går man inte för att lära sig något om livet, lär Wong Kar-wai ha sagt, antagligen som svar på en dum fråga om vad hans filmer egentligen handlar om. "På bio går man för att lära sig något om film." 

För en regissör som debuterade som en av textförfattarna till Agnes Ngs film "Sången om moln" och vars egna två handfull långfilmer har framstått som ohjälpligt besatta av begär och ärbarhet, förälskelse, uppbrott, yrkesmördare, tidens bedräglighet, minnets labyrinter, det förflutnas undanflykter och framtidens opålitlighet, så kan ett sådant påstående framstå som konstigt, kanske t.o.m. som korkat eller bara pretentiöst.

Men i Wong Karwais värld är mänskliga erfarenheter inte stoff för lärdomar utan material för cinematografiska gestalt­ningar. Kanske är hans envetna fasthållande vid det sensuella uttrycket hans sätt att säga att erfarenheter gör man, men man lär sig ingenting av dem, kan­ske för att man aldrig kan vara riktigt säker på vad det är man har varit med om.

I hans nya film "The Grandmaster" är läget något annorlunda. Här har vi en historiskt livs levande kong fu-mästare, Ip Man eller 葉問, och historien, både med stort och litet h, som omger honom, och allt det ska nu fås att träda fram på filmduken.

Ip Man föddes 1893 i Foshan, Kanton-provinsen i södra Kina, och ögat i filmens virvel av händelser är utplacerat i perioden för det sino-japanska kriget 1937–1945. Det samtidigt emellanåt uppblossande inbördeskriget mellan kommunister och nationalister är bortsuddat, möjligen med tanke på den stora bio­grafmarknaden i Kina, och i synnerhet med tanke på att den verklige Ip Man faktiskt var officer i den nationalistiska armén.

Vad som intresserar Wong Kar­-wai är inte heller historien och politiken, utan hur den förutbestämmelse som gäller huvudpersonen, Wing chun-mästaren, ska kunna gestaltas, som mänskliga beröringar och kontaktytor, och framförallt hur äran och hedern ska bevaras och försvaras i den kropparnas dans och sinnenas list där stridskonsterna utgör den slutliga prövostenen för allt. Vad som i denna annars så manliga värld är befriande, är faktum att den gamle nordlige mästaren Gong Yutians ärevördiga dotter Gong Er, spelad av Zhang Ziyi, till­delas en lika framträdande roll som titelpersonen Ip Man, gestaltad av Tony Leung. Och precis som i alla Wong Kar-wais filmer är känslotablåerna och rörelsemönstren, både kamerans och rollfigurernas, överordnade intrigen och kronologin.

Men Wongs filmer går man ju och ser för att lära sig nåt om film.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".