Lennart Hyland. Foto: SVT bild

Lars Ragnar Forssberg: "Hyland - legenden och hans tid"

Mikael Timm recenerar "Hyland - legenden och hans tid"
3:03 min

Ingen radio- och tv-man har varit så känd som Lennart Hyland, ingen har samlat så stor publik, ingen har varit så beundrad av sina kolleger. Men under de 20 år som gått sedan Hyland avled har det varit tyst om honom. Det Hyland-museum som öppnade i hans hemstad Tranås stängdes efter bara två år.

Men nu är det kanske dags för en renässans. Lars Ragnar Forssberg, tidigare verksam på radions samhällsredaktion, har skrivit boken "Hyland - legenden och hans tid".

Forssbergs bok är en försenad, nostalgisk försoning. Nu ska 68-generationens motståndare äreräddas. Men det är inte lätt att göra en Hyland och svänga om, inte lätt att avspänt fånga någon så undflyende, inte lätt att precisera vad en oprecis man gjorde. Forssberg har ambitionen att sätta in Hyland i sin samtid, vilket förefaller klokt. Men ju längre in i boken jag kommer, desto tveksammare blir jag. Forssberg skriver som en journalist om en journalist. Han låter Hyland symbolisera tidsandan - men sammanhangen blir så stora och Hyland så liten. Själv misstänker jag att Hyland älskades just för att han inte var som andra. Som alla stora artister lät han publiken ana ett annat liv. Han var åskådarnas frihet, inte deras ombudsman.

Om Hylands barndom och uppväxt sägs föga, om hans konkreta programarbete inte mycket. Vilka filmer tyckte han om, vilka amerikanska programledare gillade eller ogillade han. Vad läste han?

Det får läsaren inte reda på.

Forssberg upprepar att Hyland var stor men lyckas inte visa hans storhet. Så är det också svårt. Kanske var Hyland ett väsen ur en Shakespearepjäs, en liten vig Puck som far omkring och ställer till hyss. Som får rikets alla män att ställa sig vid spisen om blott för en dag, som får den akademiske statsministern att vara rolig, som får amatörer att gnistra som stjärnor i ett par minuter.

Hans storhet var inte journalistens, Hyland provade inte på olika yrken med dold mikrofon för att han ville avslöja samhällets orättvisor - han provade på därför att det är roligt att vara en annan. Han lät inte männen göra hemarbetet för att han var feminist, utan för att leka tvärtom-leken.

Hur bra var han? Ja, det är bara att iaktta hans kroppsspråk och så jämföra med Jay Leno eller Letterman. Hyland snurrade runt som Muhammed Ali i toppform, Leno framstår som en groggy Liston. David Letterman ser ut som han av misstag tagit ecstasy mot sin gikt. Men Hyland dansade. Verbalt i radion, kroppsligt i TV.

Han bevakade inte världen, han tog lyssnare och tittare in i sin alldeles egen värld.

Han behövde inte som dagens TV-underhålllare vrålskratta åt sina egna skämt eftersom risken finns att publiken inte gör det. Hyland log, en fauns leende. Ty han visste han var för djävligt bra framför mikrofonen - och ofta för djävlig bortom den.

Nu hoppas jag det kommer en box med CD:skivor så att man kan höra radioinslagen och DVD så man kan se programmen. I text låter sig Hyland inte fångas. Den borttagna bysten av Hyland framför TV-huset borde ersättas med ett hologram.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".