1 av 3
Atatürks kulturcenter på Taksimtorget. Byggnaden skall rivas inom kort, för att ge plats åt en opera och en moské. Foto: Mårten Arndtzén
2 av 3
Stillbild ur Annika Erikssons "I am the dog that was always here (loop)", 2013
3 av 3
Park Fiction: "Park Fiction Is Now Gezi Park Hamburg" (2013) Foto: Margit Czenki

13:e internationella konstbiennalen i Istanbul

Efter en period av lugn har protester återigen blossat upp i Turkiet, först i Ankara och sedan i Istanbul. Demonstrationerna är inte lika omfattande som i somras, men bemöts på samma sätt av ordningsmakten: med tårgas och gummikulor. Samtidigt, i lördags, öppnade den 13:e upplagan av Istanbuls internationella konstbiennal, med det högaktuella temat "det offentliga rummet som politisk arena".

Sent i mars presenterade den holländska konstbyrån Rietveldt Landscape sitt förslag till Istanbulbiennalen: ett slags storslaget ljusspel, projicerat inifrån Atatürks gamla kulturcenter, ut över Takismtorget. Ett starkt, men liksom flämtande ljus skulle pulsera genom centrets glasfasad, ut över det öppna torg som så länge nån kan minnas varit den plats där man utövar demokrati i Istanbul.

Men som illustration av en demokrati med hjärtflimmer blev det här konstverket överflödigt efter dom protester som började på Takism i maj och - framförallt - efter det övervåld som den turkiska staten svarade med. Hur det skulle sett ut kan man se i miniatyr, i en av de konsthallar dit biennalen retirerat.

Biennalens svar på polisvåldet blev att ställa in alla projekt i det offentliga rummet - man ville inte arbeta där på tillstånd av samma myndigheter som förvägrat folket att göra sin röst hörd. Det är ett rimligt, kanske till och med hedervärt argument. Och visst finns det gott om konst här, som granskar gentrifieringen av Istanbul, privatiseringen av det offentliga rummet och den råa behandlingen av de människor som inte längre får plats i staden.

Ändå blir det något lite snöpt över en utställning om staden, som inte tar plats i den. Som inte låter oss se de rivningshotade stadsdelarna med egna ögon, och inte möta människorna där, ansikte mot ansikte. När de ju faktiskt finns där, alldeles i närheten. Nu får vi istället en sorts provkarta över motståndstrategier i det offentliga rummet som sträcker sig bortom både Istanbul och samtiden. Det är bitvis engagerande, men fullkomligt konventionellt.

Fast när man hamnar inför konstverk som Annika Erikssons Jag är hunden som alltid var här spelar det ingen roll. Hon har filmat gathundar som körts ut till soptippar utanför Istanbul för att dö, men som hålls vid liv av djurrättsaktivister. Och så låter hon en imaginär hund berätta om staden, dess skönhet och brutalitet. Resultatet är starkt gripande, ett slags tidlöst monument över alla dom som inte får plats, som jagas ut i skuggorna.

"Fickorna i staden kommer tillbaka" lovar hunden. "Men den här gången behöver vi en stor eldsvåda".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".