Oväder - Strindberg och Wiehe i samarbete i Norrköping

Det har ju talats mycket om den nya musikalformen som fick en sån enorm succestart i och med ABBAmusikalen Mamma Mia! Man tar musik med en och samma artist och använder den för att berätta en musikal som egentligen inte alls har med musikens ursprung att göra. Andra exempel är Rod Stewart och Beach Boys och nu senast på hemmaplan med Ted Gärdestadsmusikalen Sol, vind och vatten.

Nu har man på Östgötateatern gått ytterligare ett steg i den här riktningen. August Strindbergs kammarspel Oväder har med hjälp av 16 låtar ur Mikael Wiehes tidigare produktion blivit en musikal – eller ”ett slags musikal” som det står i pressmaterialet.

Per Feltzin har varit i Norrköping.

Det här är något mycket annorlunda, jag har aldrig sett något liknande även om delarna i sig är de vanliga.

Först är det ju pjäsen. Willy Boholm spelar förståndigt stramt en äldre man som gift sig med en ung kvinna och med henne fått en dotter. Han har sedan skiljt sig och lever nu ensam med minnen, hushållerska och en ofta besökande bror. En het sensommardag blir det åska, oväder, och i det, under den dagen, uppdagas att den nya grannen ovanpå är hans före detta fru med dottern och en ny, alltid festande, man.

Strindbergs pjäs är ett sent kammarspel – med en blandning av symbolism, realism och naturalism. Allt är verkligt och samtidigt betyder mycket mer än så. Blixtrar gör det både på himlen och i människorna. Och i den blandningen är det inte så främmande med Mikael Wiehes musik. Den tillför något – orden och personerna fördjupas ytterligare med tonerna och texterna från ett annat håll.

Christian Zells konditor är ett exempel på en roll som växt sig större genom några framträdande sånger – precis som hans dotter Agnes och hushållerskan Louise.

Regissören och mannen bakom idén till det här är Claes Lundberg och han har valt sånger som stämmer överens med pjäsens tillbakablickande. Sen har arrangören Thomas Lindahl byggt in en tidig 1900-talsklang. Salongsmusik för piano, fiol och några blåsare – det passar Strindbergs ålderdomliga språk.

Men Wiehe är ju dessutom pamflettskrivare, så några portioner Brecht får vi också, mitt i allt.

Ja, det här Strindberg-Wiehe ’Ovädret’ är verkligen, på ett positivt sätt, en underlig skapelse. En stillsam vuxenmusikal om att vara fångad i minnen, minnen som både förgyller och hämmar.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se