Urban Andersson: "Den andra natten"

3:17 min

Urban Andersson har översatt över 80 titlar från danska och norska, bl.a. Suzanne Brøgger, Thorkild Bjørnvig, Inger Christensen, Jon Fosse och Herbjørg Wassmo. Som poet debuterade han 1965 med samlingen "En tid under örnar". Nu kommer hans nionde diktsamling "Den andra natten".

Urban Anderssons nya diktsamling präglas av en dubbelriktad meditativ längtan. Dikterna mediterar, men de längtar också efter att vara meditationer. Det meditativa elementet är Urban Andersson typiska poetiska modus, iakttagelse och meditation, men samtidigt rannsakas dikterna, oavbrutet, av det som stör meditationen.

Ett annat sätt att uttrycka en sådan läsning är att den värld som "Den andra natten" låter ana är en värld så existentiellt uråldrig att den en gång varit så hel, att den senare har kunnat brista. I den världen strävar poeten, nu, efter att upprätta en ny och sista preliminär ordning.

För att återvinna din kärlek betalade jag villigt priset: ett mörker som drog bort en leda blek som höstsol

Förtärd av alltför många sanningar och sjuk av brist på ensamhet steg jag sedan tacksam ut i åldrandets fegljus

Den förrädiska enkelheten i Urban Anderssons poesi får sin extra belysning i de ögonblick texten blir upplyst av de speciella uttrycken: åldrandets fegljus, de blinda luckrarna, vattenrisslandet, vulkanisk vinter, flödvattnet. Och alltsammans är oförmedlat förbundet med iakttagelserna av världens skönhet, dess för biilande, och nedtecknandet av det som uppenbarar sig inte hinsides men på andra sidan den gjorda erfarenheten, där sinnevärlden framträder i ett nytt, nästan förklarat ljus.

Den genomgående poetiska framställningen utspelas i det fortgående samtalet med den redan döda, den älskade, och sker inför den dubbla döden, den som redan har inträffat och den som är självklart förestående, och som förhöjer den poetiska uppmärksamheten, obetingat om blicken och gehöret är riktade bakåt eller framåt, minnesvis eller mot samtid och framtid.

Att skriva så obeskrivligt klart och rättframt som Urban Andersson är bara möjligt efter en lång inövning i avståendets konst. I detta paradoxalt uppmärksamma avstående och kvarlämnande av orden och tingen lyckas han förena poesimystik och livsmystik till en försynt saklighet. Ingenting är översinnligt, alltsammans kan spåras till det mänskliga och dess främmande men aldrig skrämmande fortsättning.

Kanske för att denna väntan
ska övergå i
avsiktslös rörelse
och för att vi
äntligen
ska kunna bli tomma