"Mig äger ingen" av Kjell-Åke Andersson

2:35 min

Ikväll har Mig äger ingen premiär, en film av Kjell Åke Andersson som är baserad på Åsa Linderborg självbiografiska roman med samma titel. I veckan har man kunnat höra att Åsa själv varit kritisk till filmen, särskilt en scen där flickan i filmen, Lisa dricker sig redlös efter att pappan blivit svårt sjuk av spriten. Mikael Persbrandt spelar huvudrollen, Pappan Hasse.

"Får man inte vara lite glad?" Frågar Hasse. Han är inte bara är glad, han är dessutom lite packad.

"Låt han va" säger den lilla dottern. Hon, Lisa, lever ensam med honom, för mamman har flyttat till en ny kärlek. Flickan försvarar sin pappa. Mot hans brorsor, mot farmor och farfar. För dom säger att pappan super ner sig. Och om det är sant, då har han ju ljugit. Ljugit hela tiden.

Lisa växer upp med lögnen. Med ursäkterna. Med den nyktra morgonkärleken och med hoppet om förändring. "Mig äger ingen" är fin så. Som en berättelse om en far, hans dotter och skitspriten.

Filmen "Mig äger ingen" landar långt från boken. De politiska dimensionerna och analyserna finns knappt. De blir mest bara en kuliss. En tidsmarkör. Och politik är svår som kuliss. Ännu svårare att bemästara som rekvisita.

Visst ser vi Mikael Persbrandt, i rollen som pappan, ducka inför läraren, hyresvärden, de han ser som överhet. Vi ser klassmarkörerna. Hur han sliter ut sin kropp vid fabriken för en lön som knappt räcker.

Men jag saknar den historia som Åsa  Linderborg berättade så rakt, lätt och sorgligt i sin bok. Där familjen skildrar klasssamhället. Och där dotterns klassresa synliggör de djupa klyftorna. Det som är en viktig historia på liv och död.

Filmen är bitvis ett rejält hantverk. Vi ser åren som går i hyreslägenheten. Hur pappans drickande förvärras.  Alla bitar ligger där de ska men, själva historien  glappar i inramingen.

Mikael Persbrandt är oslagbar som en dagen efter rusig pappa fylld av ånger.  En man som hoppas att färska morgonfrallor ska reparera skadorna från gårdagens fylla.

Men det bränner inte till i mig. Lisas vuxna sorg och ilska blir svårgreppbar.

Även om jag fäller jag en tår i biomörkret. En tår för alla kroppar som slitits sönder vid fabrikerna. Alla dessa starka människor som bara vågar vara stora på hemmaplan. Som har ett medfött duckande inför överheten. Som agiterar varje dag vid sitt köksbord , men aldrig går i ett demonstrationståg.

Men det är inte själva filmen som gör att jag gråter. Tyvärr.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista