"Återträffen" av Anna Odell

3:46 min

Den är en av årets på förhand mest omtalade filmer, Anna Odells debut "Återträffen" som redan gjort succe på Venedigs filmfestival - idag får den svensk premiär.

Det börjar med del ett som är själva återträffen - en fest tjugo år efter Anna Odells klass gick ut nian. Hon går dit och ställer sig upp och berättar: det här var jag med om - det här utsatte ni mig för - så här vidrigt var det. Ungefär som i Thomas Vinterbergs klassiker "Festen".

Anna Odell gör själv rollen som "Anna Odell" men det är skådespelare som gör klasskamraterna. Men egentligen var hon inte bjuden på den verkliga festen - det fanns en sådan. Istället har skapat klasskamraternas fantasi om hur det hade kunnat gå om hon fått komma. Om mobbingsoffret, den där jättejobbiga konstnären, hade stått där med sina anklagelser. Och hon spekulerar i att det kanske var därför hon inte blev bjuden.

Den tesen prövar sedan Odell i andra delen av filmen där hon bjuder in de klasskamraterna hon kan få tag på för att  titta på del ett - "festfilmen" - tillsammans med henne och för att prata om skoltiden. Det här mötena har ägt rum på riktigt men är återskapade i filmen. Men med andra skådespelare än de på festen! De spelar att de sitter där och tittar på en version av sig själva om man säger så.

Filmen blir som ett slags lasagne med ett lager självupplevt i botten, sedan fiktion, sedan dokumentär och så fiktion på det igen. Det är sensationellt hur komplext Odell konstruerat det hela och att hon samtidigt behåller greppet om den oerhört otäcka känslan av nio år i helvetet. Om rollen som man tilldelas och kommer att spela. Vem man är i  andras ögon och vem man blir i sina egna. På vilket sätt finns man till, om andra låtsas att man inte finns? "Återträffen" berättar både om ett sår och ett projekt. Det är en undersökning som plockar isär hur det självupplevda kan berättas. Vad är iscensättning är för något?

Här är Anna Odell på ett sätt högst i hierarkin. Hon skapar en dockteater, där hon styr med skaparkraftens alla möjligheter och risker. Odell använder den makten till att dels berätta om en fruktansvärd maktlöshet och till att samtidigt visa på att en sida av verkligheten alltid är berättelsen om verkligheten. Kampen om eller tolkningen av vad det är som händer, eller har hänt.

Så filmen handlar om oss alla, oavsett roll. Och den är inte alls så komplicerad som jag kanske får den att framstå. Man behöver bara ge sig hän och hänga med och det just hänförande hur Anna Odell tar svensk film till en plats där den inte varit förut. Hon lyckas både skjuta invanda föreställningar om det självbiografiska i sank och samtidigt visa på de enorma friheter som ryms i konsten. Filmkonsten.