"Manifest 2083" på Dramaten

2:37 min

Pjäsen ”Manifest 2083” med undertiteln ”En föreställning om hur Anders Behring Breivik ser sig själv” av den danske dramatikern och regissören Christian Lollike hade premiär på CaféTeatret i Köpenhamn hösten 2012, väckte inte helt förvånande en viss debatt men fick juryns specialpris när 2013 års Reumert, Danmarks största teaterpris delades ut. Nu har föreställningen gästspelat på Dramaten i Stockholm som en del i teaterns temasatsning kring ämnet nationalism.

Maria Edström såg ”Manifest 2083”.

Skådespelaren Olaf Højgaard kommer in på scenen som knappt har någon dekor; en dator, en uniform, en korsriddarhjälm, en säck med gödsel, ett sminkbord och så den halvmetershöga papperstraven med manifestet. Højgaard berättar att den svulstiga musiken vi hör var den som Breivik hade i sina lurar under massakern på Utøya. Han stänger av och så inleds ett slags meta-föreställning om hur man gör en pjäs om en massmördare och där vi får med i följa processen med dess olika spår och invändningar.

Och antagligen är detta enda sättet man överhuvudtaget kan göra en pjäs om Breivik, om man nu prompt måste, för pjäsens underrubrik är egentligen missvisande: Det handlar inte om hur Breivik ser på sig själv – det handlar om hur skådespelaren Olaf Højgaard och regissören Christian Lollike ser på Breivik och sällsynta fall hur de liksom ser Breivik i sig själva.

Det är också i de ögonblicken föreställningen är som bäst, som när Højgaard inser sina likheter med Breivik: en dysfunktionell barndom, träningsfanatiker, dataspelsfantast, vill ha berömmelse och framförallt – vill ha ett heroiskt element i sitt liv, en utopi. Och han presenterar denna utopis innehåll i Breiviks copypastade version, hatet mot olika grupper och dess dröm om en vit, europeisk renhet. Och i en sekvens ser vi Breiviks projicerade ansikte som trickfilmat hånfullt talar om hur vi, i Norge, Sverige och Danmark alltmer införlivat ett främlingsfientlig tankegods och där skyggar man inte för att benämna den förändring i samhällsklimatet som andra Breivik-uttolkare ibland undviker.

Men Højgaard är ändå rädd att han bara är Breiviks nyttiga idiot och man blir vartefter böjd att hålla med, böcker skrivs, pjäser spelas - alla vill så förtvivlat gärna förstå, vill liksom dissekera fram någon slags sanning ur Breiviks liv och öde. Frågan är om inte det är en återvändsgränd och dessutom en rätt spekulativ sådan, är det inte helt andra saker som bör undersökas om man verkligen är ute efter att ringa in varför högerextremismen växer i Europa?

När Højgaards Breivik står med vapnet lyft mot oss i publiken i slutscenen så känns det just bara spekulativt och ”Manifest 2083” formar sig till en föreställning som i sin strävan att vara aktuell och provokativ fastnat i den tankefigurens fälla –  att till slut bara bli en tom, och i det här fallet mycket obehaglig, gest.