#jagärjason

Iman Hazheer: "Viktigt att se sin egen roll"

2:35 min

För ett par veckor sen höll Jason Diakité även känd som Timbuktu, ett omdiskuterat tal i Riksdagen för att bedyra sin lojalitet till Sverige. Kort därefter skapades hashtagen #jagärjason för att visa stöd för Jason Diakités tal. Och i slutet av förra veckan dök det upp ett filmklipp med delar ur Sveriges musikliv där artister allt från Lilla Namo till Tomas Ledin läser upp Jasons tal och säger #jagärjason. I dagarna har filmklippet kritiserats, då det förekommer personer och artister som inte alls har samma livsförutsättningar som Jason. Kulturnytts Iman Hazheer reflekterar över debatten.

Jag förstår Tomas Ledin. Jag förstår den otroliga välviljan med att visa sin ståndpunkt mot rasism och för allas lika värde. Jag kan även förstå den frustration som kan uppstå när man inte riktigt vet hur man ska göra. När man trots sin välvilja ändå får kritik. Att man menade väl med att stå upp och säga #jagärjason, men ändå bli utpekad som en del av en omedveten norm.

Men om man inte ser sin egen roll i maktstrukturen som en vit priviligierad person så upprätthåller man omedvetet den rådande maktstrukturen. Samma maktstruktur som tvingar Jason Diakité att bedyra sin lojalitet till Sverige med pass i hand. Det blir problematiskt med ett välvilligt solidariskt poserande om man inte samtidigt medvetet manifesterar sitt privilegium i strukturen.

Jag har själv medverkat i seminarium rörande mångfald här i Radiohuset. På ett medieföretag med tydlig antirasistisk företagspolicy. Under en diskussion poängterar en vit kollega att denne inte ser min hudfärg eller skillnader mellan oss; "Eftersom jag inte ser hudfärger så tänker jag inte rasistisk och därför har jag gjort mitt". Det kan uppfattas solidariskt, men det är också en ansvarslös hållning där man inte ser sina privilegier och därmed inte tar på sig det kollektiva ansvaret att faktiskt bekämpa rasism. Det blir mer av ett poserande av antirasism än en faktiskt förståelse för strukturen och sin position inom den.

Det räcker inte bara att agera i solidaritetens namn och turista i andras känslor som Linda Berg och Maria Carbin skriver i senaste numret av Bang. Dom skriver vidare att medvetenheten av att vara priviligierad ofta kan landa i skuldkänslor och att dessa skuldkänslor kan leda till att man tycker sig ha en absolut rätt att föra sin talan i debatten. Rätt att tala har ju alla, men medvetenheten om sin position är nyckeln till förståelse för strukturerna.

Det faller på sin egen orimlighet att en priviligierad person ska kunna känna precis hur det är att inte vara det. Det går inte. Jag som heterosexuell man kan aldrig i fullständig mening verkligen känna precis hur det är att uppleva strukturer som en homosexuell kvinna känner.

Solidaritet bör inte vara att vi alla är de facto är helt lika, även om vi i grund och botten är det, utan att vi kan medvetet kan urskilja våra olikheter för att förstå vad dessa olikheter, privilegier och strukturer har för effekt på oss.

Jag är Iman. Jason är Jason. Och Tomas Ledin är Tomas Ledin, men i dagsläget kan inte Tomas Ledin övertyga mig i att han är Jason även om jag önskade det. Det hade gett mer effekt om han hade sagt "Jag är INTE Jason - och det är helt sjukt att det ska behöva vara så".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista