Delar av flygvapnets utredning av Åke Hodells störtning. Foto Måns Hirschfeldt/SR

Åke Hodell tillbaka i sittbrunnen

3:05 min

2011 blev Flygvapenmuseum i Linköping utsett till Årets Museum. Man belönades för att ha förverkligat sin vision om att "sätta flygvapnet i ett brett kulturhistoriskt sammanhang." Och nu pågår en utställning på museet som väl är ett exempel på det där breda kulturhistoriska sammanhanget: den handlar om poeten Åke Hodell, som efter att själv varit stridspilot blev en av föregångsmännen inom den så kallade konkretistiska poesin under 1960-talet. Hodell var en multikonstnär som arbetade med såväl text som ljud och bild. Måns Hirschfeldt har sett utställningen.

Bara idén är ju uppiggande, att alldeles bredvid den stora hangaren med alla stridsflygplanen ge plats åt vår mest konsekvent anti-militäristiske diktare.

Åke Hodells mycket korta karriär i det svenska flygvapnet under andra världskriget var det centrala motiv han hela tiden återvände till som konstnär. Kraschen som nära nog tog livet av honom i juli 1941 utforskade och gestaltade han i otaliga former genom åren. Och det har blivit en av den svenska modernismens omhuldade skapelsemyter - hur Hodell ligger sönderslagen sjukhussängen i nära två år och först mest läser serietidningar, innan han upptäcker litteraturen med stort L genom en lista med bra böcker som Gunnar Ekelöf skrivit ner på baksidan av en lunchmeny och gett till Åkes moster. Resten är som säger man historia.

Flygvapenmuseums sätt att närma sig Hodell är sakligt men inte högtidligt och man tillåter sig att skoja till det lite och i taket hängt en modell av just det plan Hodell kraschade i med in bild på poeten nedstoppad i sittbrunnen. Det  finns också en del dokumentation kring själva olyckan från flygvapnets eget arkiv som dels ger saklig relief till det som hände men som också kan stå som exempel på det militära språk som Hodell kom att ägna så mycket möda att trasa sönder och avslöja. Och vi får reda på att Hodells General Bussig hade en verklig förlaga i en charmoffensiv från försvaret där rekryternas förtroende skulle vinnas med just bussighet istället för den gamla auktoritära stilen.

Hodells böcker fungerar ovanligt bra att blåsa upp i utställningsformat. Boksidorna från "igevär" med sin oändliga iiii och ääää är ju som gjorda för att klistras upp på rad och flera andra böcker gränsade redan från början till att vara ett slags planschverk. Här har man också använd färgerna från omslagen, rött, gult och svart till montrarna och Hodells förkärlek för skrivmaskinstypografi går också igen fast i storformat. Det blir som ett litet Åke Hodellland, som är väl förtroget med hans typiska uttryck, men även förtydligare det för den som inte är så bevandrad. 

Den djupa svärtan är inte ta miste på när bomberna viner om öronen på en i olika ljudverk, men det också svårt att hålla tillbaka ett leende när man, på Flygvapenmuseum av alla ställen, kan se "Lågsniff", en filmatiserad performanceföreställning från 1964 med den tidens avantgardekillar i huvudrollerna. När den ursprungligen visades i STV:s enda kanal klagade en del av publiken som misstog konsten för att vara störningar i utsändningen - medan andra blev allvarligt oroade att tredje världskriget brutit ut. Det kan stå som en rätt bra sammanfattning av Hodells egenartade gärning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista