Foto: Folkets bio

"Ilo Ilo" av Anthony Chen

Göran Sommardal har sett "Ilo Ilo"
1:52 min

Efter ett antal kortfilmer långsfilmsdebuterade den singaporianske regissören Anthony Chen med Ilo Ilo, eller som den heter i original "Pappa och mamma är inte hemma".

Utgångspunkten för Anthony Chens film liknar i det stora hela Lucas Moodyssons "Mammut". Familj behöver hembiträde och barnpassare. Filippinska Teresa, för enkelhets skull kallad "Terry", utan efternamn, flygs in från Filippinerna och installeras för en dräglig och lågavlö nad tillvaro hemma hos familjen Tian: Mamma, Pappa och Jiale, den bortskämde och vanartige sonen.

Teresa har själv ett barn hemma i Filippinerna, omhändertagen av hennes syster, i brist på ansvarstagande fader. Hon befinner sig i en ekonomisk rävsax, eftersom hennes lilla lön inte räcker för båda, och hon börjar arbeta på en frisersalong på sin knappa fritid. Gossen Jiale är förutsägbart odräglig och otrevlig, lat i skolan och våldsam mot sina kamrater. Mamman tvingas jobba över av rädsla för att få sparken, och pappan får sparken. Ve och elände!

Så långt framstår filmen som en väl produktplacerad socialrealism. Men till skillnad från Moodyssons uppgörelse med den globaliserade orättvisan, avstår Anthony Chen från allt melodramatiskt. Inga övergrepp, inga sexuella trakasserier. I stället nedskruvad avundsjuka, äktenskapsgnissel, släktbryderier och en försagd vänlighet, och så den allt starkare sammanhållningen mellan Teresa och Jiale. Filmens berättarbåge planar ut, i stället för att stegras och uppnå katharsis. Förunderligt nog är det precis den tillbakahållenheten som, till slut, gör den både intressant och spännande.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".