Foto: Petra Hellberg/Stockholms stadsteater

"Fåglar" på Stockholms stadsteater

"Så vackert, så skojigt och så läskigt..."
2:18 min

 ”Fåglar” av Christina Ouzounidis är en nyskriven pjäs som hade urpremiär i helgen på Stockholms stadsteater i regi av dramatikern själv. Ouzounidis har rötter i Teatr Weimar i Malmö och har med sina pjäser inspirerade av de antika tragöderna, ”Lagarna”,”Agamennon” och ”Vit, rik fri” också tagit huvudstaden med storm. Maria Edström var på premiären av ”Fåglar” och ser en förnyad dramatiker.

 Jodå, gudarna finns där, de sitter på ”Olympen - Beer” som en neonskylt upplyser om. I början visar de sig bara helt snabbt - den vackra, veckade ridån går upp nån sekund och visar dem där de sitter med sina sublimt vackra fågelfjäderhattar. Men som vanligt så kollar de mest in oss, vanliga dödliga och så även här.

 Tex Sandra Huldts Flicka i sin skumgummikjol som gillar att cykla, Lilian Johanssons Moder som är sjuk och inte vill tala om det för dotter, Andreas Kundlers Barägare som inte är rädd för nynazisterna eftersom man ändå inte kan vinna mot dem, Meta Velanders Gamla kvinna som langar öl och inte tycker att man ska lyssna på de gamla – för att ta några av de elva rollfigurer som befolkar denna på en gång vardagliga och sällsamt arkaiska värld som Jenny Ljungberg och Johan Bergman skapat med ljus, scenografi och kostym. Ett slags hybrid mellan ett diktat antikt Grekland och en ungefärlig svensk nutid om ni kan tänka er nåt sånt.

Måste man sätta en rubrik över Christina Ouzounidis texter så kommer ”språkets våld” nog på första plats, vad språket gör med våra tankar, kroppar, föreställningar. I ”Fåglar” bryter även det fysiska, påtagliga våldet fram, det som de grekiska dramatikerna aldrig visade utan alltid bara talade om. Här handlar det om relationernas haveri, jag kommer att tänka på både Lars Norén och Mattias Andersson, men Ouzounidis går ju i så fall i deras fotspår högst egensinnigt. Hon vet också allt om det avstånd och den gräns som måste finnas mellan text, rollgestalt och skådespelare – här har vår tids förkärlek för den totala identifikationen inget att hämta.

Men det är så vackert, så skojigt och så läskigt på ett liksom rörande vis. Det här är en föreställning som inte liknar något annat - ett ja, totalkonstverk om hur våldet i våra ord och våra kroppar ständigt hotar att bryta fram och om vår längtan att vara gudalika och likt fåglar kunna lyfta, sväva, flyga bort från all tyngd.   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".